Är vi alla landsförrädare?

Vi är en bombad hängbro från kärlek och vänskap. Assia Djebar slås halvt medvetslös av maken i Algeriet och Fadime skjuts ihjäl pa-pa-pa för frihets skull. Nynazister grillar korv på ängarna utanför Höör och jag dricker Kadarka med en makedonska.

När tvillingtornen fallit sa Amerikas president att araberna skulle rökas ut ur sina hålor. Jag fick blod på händerna för jag läste en bok om Vietnamkriget och den blev plötsligt brännaktuell. Tvillingtornen rasade rakt in i boken.

Har jag presenterat mig än? Jag heter Whilde, orakad efter ett glas rött vin och min katt jagar duvor på taket om kvällen. Under åtta år skrev jag krönikor i Skånska Dagbladet och Sverigedemokraterna anklagade mig för landsförräderi.

Alldeles innan valet 2002 smygfilmade Janne Josefsson gräsrotspolitiker som luftade fördomar om olika folkslag. Då hade hatet pyrt länge nog under locket. I Landskrona, Ystad, Burlöv, Sjöbo, Södertälje, Karlskrona och flera andra kommuner vann främlingsfientliga småpartier mandat. De fångade in människors nedtystade vrede med stora håvar ute på torgen. Var fanns den öppna debatten? Vi borde ha tagit den för länge sedan.

Kanske är det ett arv från socialdemokratin, biverkningarna av folkhemmet som gör sig gällande efter lång tids överdosering; det där att gruppera, blockfilosofin, svart och vitt, rätt och fel, facktillhörighet. Vi är så indoktrinerade av ett flocktänkande att vi inte ser människan bakom nationaliteten, tron, könet, partiet, den sexuella läggningen. Muslimer är terrorister och nazister analfabeter, zigenare tjuvar och män manschauvinister.

Jag ser mångfalden sitta och dingla med benen uppe på muren och jag säger: "Kom ner och in på ett glas pärondricka!" Jag öppnar gränserna på vid gavel och ställer likheter och olikheter inför varandra. Jag litar på människans empati, ett stenkast från naivitet och det struntar jag i. Nej, inte den institutionaliserade, falska empatin som vi lär oss genom förmaning och etikett: "Du ska vara snäll mot andra!" Men den villkorslösa som finns där om vi någon gång ges utrymme att tänka och känna själva. Den som finns bortom de inprogrammerade normerna, den som det aldrig behöver undervisas i och därför aldrig göras uppror mot.

Rädsla och okunskap är en mur mellan kulturer, en Berlinmur eller ett berg för religionerna att kriga om. Oviljan att förändras har lindat in oss och gjort oss till mumier. Allt ska vara som förr om vi så får bråck och ledgångsreumatism på kuppen. Låt ingen jävel komma över bron och missfärga flaggan! Jag vill ha mina köttbullar som farmor lagade dem.

Segregationen i Sverige och Europa är en gräns ristad med kniv, den rinner som en förgiftad flod och ingen vill dricka av vattnet eller vada över till andra sidan. Vi hukar i våra skrymslen och mumlar besvärjelser. Vad är ömsesidig tolerans och uppriktig nyfikenhet mot hat och kalla handen? Flyktingbarn sparkar stenen nerför gatan, försöker glömma bomberna och våldtäkterna, försöker få kränkningen ur systemet, försöker värja sig mot det nya landets skarpa blickar bakom gläntande gardiner. Svensken å sin sida manas att vara duktig och hålla käften tills masken rämnar och frustrationen hamnar på valsedel:

Småpartier med rasistiska förtecken - Sverigedemokraterna, Nationaldemokraterna, Sjöbopartiet - kommer så in i landets kommuner och de etablerade partierna får panik och vill stänga ute. SD sitter i riksdagen.

"Vi vägrar att tala med dem!" hör man från sossar och borgare. Men en demokrati är en demokrati och folkvalda ska agera på lika villkor, annars faller demokratin. När de etablerade partierna ställer sig över folkets ohörda rädsla ökar sympatin för dem som stängts ute, för dem som fångar okunskap och ovilja med håv. Folk blir än mer förbannade, hatet än grumligare, klyftorna än djupare. Sakfrågan försvinner i ett slags trots, ett motstånd mot översitteri.

När Sverigedemokraterna skriftligen anklagade mig för landsförräderi, efter att jag gått ut och förespråkat fri invandring, stod det klart hur missriktad rasismen är:

"1 blattefamilj kostar 2.4 miljoner på ett år. Därför tycker vi som har arbetat ett helt liv och har 95 000 kr/år i pension att du och andra landsförrädare själv skall betala 267 miljarder som äckliga blattar kostar."

De avskyr flyktingpolitiken får man anta, men ännu argare är de över skattepolitiken och bidragssystemet. Jag skriver i marginalen att det är sant; det höga skattetrycket och bidragssamhället bakbinder oss. Plats för egna initiativ lämnas inte, knappt ens plats att tänka självständigt. Vi är en flock som föses ihop. Småföretagare och entreprenörer som sprudlar av idéer och skaparkraft skjuts ner på öppen gata av regeringen, kulturanslag dras in och snedfördelas, centraliseringen gör oss maktlösa och likgiltiga och sedan ryktas det om en lag som tvingar oss att bära cykelhjälm.

Ni har inte fått göra er hörda på trettio år. Ni trodde på välfärden och folkhemmet och det gör er vansinnigt förbannade när allt visade sig vara en illusion. Nu måste sveket få gå ut över någon. Ni väljer invandrarna. För hundra år sedan hade ni kanske valt kvinnorna.

Svenska kvinnor fick rösträtt 1921 efter tuffa debatter i fyra decennier. Männen hade svårt att dela med sig av makten och inflytandet och om kvinnan räknades som jämställd skulle även det ekonomiska utrymmet krympa. Dessutom sa ju Thomas av Aquino att kvinnan är en misslyckad man, en slumpvis tillkommen varelse. Idag ser vi allmän och lika rösträtt som det mest naturliga och Aquino som en desorienterad dinosaurie.

Jag heter Whilde och jag bänder upp gränserna. Mitt land mår bra av att möta och släppa in världen. Människan har en historia av att röra på sig, förändra landskapen och utveckla kulturerna. Själv sover jag alltid med öppet fönster. Somnar jag någon gång med stängt fönster känns det kvavt i rummet när jag vaknar och luften är torr och syrefattig.

Av Stefan Whilde 02 maj 2012 17:25