Allt lever

Allt lever…

Det är inte morgon än, tänker han och ligger kvar. Han har drömt något men minns inte vad. Något oroligt var det. Det är kallt om kinderna. Han sticker ut högerhanden och prövar luften utanför täcket, liksom för att bekräfta att kinderna känner rätt. Ja, kallt är det. Han dröjer under täcket, låter morgonen komma. Fast han är rastlös i kroppen, gör han det. Annars är den van att göra rätt för sig, annars vill den gå upp, sätta igång. Den har alltid varit i arbete, om fyrtio graders feber eller bruten arm, spelar ingen roll. Han har alltid arbetat men nu ligger han kvar, tvingar kroppen att lyssna på vinden, hur den tar sig in genom fönsterspringor, hur det knastrar och knäpper i huset genom tystnaden.

Det lever, allt lever, han lever.

Han vet inte varför, inte längre, inte just nu.

Han försöker ta sig runt tomheten i bröstet. Att passera genom den vore för mycket just nu. Ändå dras han mot den, mot den tysta, svarta, tomheten, mitt i bröstet, faller, faller mot den, handlöst som utför ett stup. Med ett plötsligt ryck får han undan täcket och låter kroppen träffas av den kyliga luften, det avbryter fallet. Han sätter sig upp, känner de nakna fotsulorna mot det kalla golvet.

Det lever, allt lever…

Ljuset sjuder svagt därute. Allt går i gråblå nattgryning, tänker han och kommer på fötter. Kroppen värker, axeln särskilt. Kanske har han legat konstigt, på skruvar och bultar kanske? Han grymtar ett sorts skrattliknande läte. Det kostar att arbeta med fyrtio graders feber, det kostar att använda kroppen som värn, mot minnen. Allt kostar. Vinden sliter i träden därute som vore det vår eller höst.

Han lever, varför?

Han kör in fötterna i slitna tofflor. Hål för stortån, den vänstra har en lös sula och han vill inte ha nya. En present för många år sedan nu, så många år.

"Kaffe!" avbryter han sig, "Kaffe för i helvete, nu räcker det!" säger han vresigt och hasar ut mot köket.

Naken i tofflor står han vid kaffebönor och kvarn, stoppar sladden i kontakten, häller i bönor och trycker på knappen, naken gör han det. Kvarnen spränger, sprätter, splittrar bönorna till fint damm. I doften från dem ser han ut genom köksfönstret. Det gråblå har fått nyans av varmt guld. "Friskt guldade morgonmoln", tänker han.

Så öppnar han skåpet med kopparna. Åtta med blå plommon och röda körsbär, två kantstötta, en utan öra, ropar minnen åt honom. Han stänger skåpet och tar ett glas från diskbänken istället. "Fan", läcker han fram mellan sammanbitna tänder och han knådar sig med handen på axeln medan espressokaffet kokar…

Huset lever, allt…

Han häller upp kaffet i glaset. Tjockt, hett, svart. Den varma doften lindrar lite. Han hasar fram till panoramafönstret, ser ut över gräsmattan som behöver klippas, vidare mot de svarta granarna, tallar, några ekar, vildvuxet allt och längre bort anar han havet. Kroppen är orolig, den behöver ta sig ut, så han går mot dörren.

"Tänk på grannarna älskling"… Rösten kommer ur bröstet på honom, ur djupet, svagt, tydligt, smärtsamt.

Allt lever…

"Åt helvete med dem!", svarar han, och öppnar dörren, går bestämt, går nedför trappen ut på gräsmattan, ställer sig där mitt på, står där naken i tofflor med kaffet i den gråblå morgonen med purpur och guldstänkta moln. Där står han och vill att vinden ska skölja av honom natten, bita honom i huden, rensa porerna på honom och att den ska ta med sig allt, slita det ur kroppen på honom, så det äntligen blir tyst, ja, han ber vinden om det. För han lever men vet inte varför, inte längre.

En liten luddig boll faller rakt in i den vildvuxna häcken, den som markerar gränsen till granntomten. Den som är fin och rak på grannens sida, och rufsig, vild och yvig på hans. Bollen hoppar till, hoppar runt i det yviga och ut på en yttersta gren, den närmast fröbordet som står tomt. Det har varit tomt där länge, mer än två år, fler minnen…

Den blågula bollens sköra små fötter, griper känsligt om den tunna kvisten, den yttersta, medan de svarta ögonen stirrar på honom, stint.

"Du får fan hitta din mat någon annanstans, låt mig vara ifred!" fräser han, plockar upp en pinne från marken och kastar den mot den blågula bollen, som flyger i väg, kvickt.

Tjong! Låter det i panoramafönstret då blåmesen dundrar in i glaset, faller till marken och blir liggande på terrassen. Tjong!

"Vad i hel..?" Mannen ser häpet på det som hänt, står i vinden, står naken i tofflor och kaffe, står på gräsmattan i morgonen och står med en livlös blåmes på terrassen. En sekund som är evig ser han fönstret som har märken efter det lilla som ligger där på rygg. Sen springer han, hoppar vigt, tar tre trappsteg på en gång och faller på knä vid den lilla kroppen. Han ställer ner glaset med kaffe som välter. Den svarta vätskan sköljer över plankorna som behöver oljas, tänker han. Tveksamt först, sträcker han sina händer mot den lilla bollen och tar upp den, varsamt gör han det. Så lätt, nästan overklig, helt viktlös, tänker han. Han märker nästan inte att han har den i sina händer och skulle det inte vara för att han såg att den låg där i hans händer, då kanske han skulle vara orolig att han tappat förståndet. Han ser på fågeln, bekräftar att det faktiskt ligger något där i hans händer och tittar efter tecken på liv. Den ena vingen är fortfarande utsträckt, som fryst i flykten. Men magen på den blågula bollen häver och sänker sig häftigt. Upp och ner, upp och ner i korta ryck går den. Kanske har den ont, troligt, tänker han lättad, för den lever! Säkert är den i chock, säkert…

Försiktigt, försiktigt, försiktigt, viker han in vingen, tillbaka inpå dess fjäderlätta kropp. Det lilla bröstet, det guldgula bröstet häver och sänker sig lite lugnare nu och han ser den lilla foten som griper, sparkar lite. Plötsligt öppnar den sina ögon, stirrar på honom, stint, ja, stint stirrar den.

"Förlåt, förlåt, förlåt mig så hemskt mycket, jag är så ledsen, så länge, sen hon försvann, gick sin väg, dog ifrån mig, djävla skit!"

De svarta ögonen ser. Den gulblå bollen andas mycket lugnare nu. Så plötsligt i ett ryck vänder den sig om, kommer på fötter i hans öppna händer, ruskar sig, burrar upp fjädrarna, ser på honom igen, ser sig om och med ett skutt hoppar den upp på hans huvud, skiter på honom och flyger iväg.

Mannen ser efter fågeln, det rinner ner för hans nakna rygg, över axlarna på honom och han går ner för trapporna ut på gräset. Han naken i tofflor med fågelskit på huvudet lägger sig där i gräset, där just då och ler.

Vita moln drar över himlen ovanför och runt honom finns allt det gröna. Solen hittar genom träden och värmer hans kropp…

Allt lever, han lever.

Han vet inte varför och det spelar ingen roll…

Av Henry Bronett 27 mar 2012 20:49