Hur du förstör en mammas liv på en sekund

Jag har under alla mina levnadsår fått lära mig att ha respekt för fredagen den 13:e. Det finns något magiskt över det datumet. Det finns många teorier till varför just fredagen den 13:e blivit otursdag. Bland annat kan man läsa om Judas, den 13:e lärjungen i samband med långfredagen, samt att ett betydande antal ordensmedlemmar från Tempelherreorden blev fängslade av Filip IV av Frankrike fredagen den 13 oktober 1307, på order av påven Clemens V. Många av dessa torterades och avrättades dessutom. Vidare finns i den nordiska mytologin en berättelse om hur svekets och ondskans gud Loke kom som den trettonde gästen till ett gästabud i Valhall - och sedan lurade blinde Höder att skjuta sin egen bror Balder till döds med en mistelpil.

För mig är den dagen helt harmlös om man jämför med tisdagen den 13:e december.

Allt började med ett brev i min brevlåda om att jag skulle infinna mig på socialtjänsten på fredagen samma vecka för att skolan anmält mig för tio olika punkter av allvarlig vanvård. Eller ja, det fick jag ju inte veta förrän på fredagen då jag var där. Men jag visste att jag var anmäld. Först blev det helt svart, sedan fick mina vänner mig att finna en tro på att det skulle lösa sig. Så jag försökte känna mig trygg i den tanken tills jag visste mer. Jag är en person av tron "Ingen rök utan eld". Det uttrycket använder jag aldrig mer.

De två månader som följde har varit de värsta i mitt liv. Jag kan inte med ord beskriva vad jag fått gå igenom och hur det var meningen att jag skulle försvara något som jag inte kunde hålla med om. Det är ju lättare att försvara något som HAR hänt än något som aldrig inträffat! Jag påstods tilldela min son negativa egenskaper, han var skitig, jag var skör, jag var en fara för hans liv på grund av min neurologiska sjukdom, han kom för sent 98 procent av dagarna.

För mig handlade det mycket om att rätta till irrelevanta påståenden. Det går inte att basera en anmälan på "ungefärlig" fakta om hur mycket han var frånvarande. Speciellt eftersom det inte är skolplikt på sexårs!

Men det värsta av alla påståenden: Jag skulle ha hittat på att han var sjuk, att han hade problem. Min son HAR aggressionsproblem hemma. Mot mig och mot sin bror. Jag har fått förklarat för mig vid flera tillfällen att det är normalt att vissa barn tar ut alla aggressioner där de känner sig trygga. Han har även haft en del kramper och de har utrett om det skulle kunna finnas epilepsi. Det ska jag också ha "hittat på".

Att sitta med sin son i famnen, när han rullar ögonen bakåt, stel som en pinne, utan att kunna göra någonting kan vara det värsta att genomgå som förälder. Det "hittade jag på". Jag är tacksam och glad över att han idag inte längre påvisar dessa symptom lika ofta och att det heller inte var någon form av epilepsi, utan de tror att han hade väldigt stark nattskräck med affektkramper.

Under utredningens gång klappade jag ihop totalt och orkade inte med mig själv. Att försvara, försvara, försvara vill dock tillägga att handläggarna på soc är två helt underbara och fantastiska människor som inte på någotvis dömt mig på förhand och i samband med det var jag också tvungen att ha uppehåll på min egen medicin på grund av en försenad licensansökan, vilket gjorde att jag bara gick rakt in i väggen.

Jag bad om hjälp och mina yngsta pojkar fick flytta hem till sina pappor - på ett väldigt fint sätt och allt fick jag vara med och planera.

Efter det orkade jag inte jobba, jag orkade inte kliva upp ur sängen, jag drog inte in några pengar, livet dog. Fyra veckor senare fick jag min medicin och jag vaknade upp ur en koma som jag inte kunde reda ut. Allt var förstört. Allt. Jag hade sagt upp lägenheten efter hyreshöjningen och skulle tillfälligt flytta till min särbo, det fungerade inte alls, så hux flux stod jag där, med en uppsagd lägenhet och ingenstans att ta vägen.

Eller rättare sagt: där är jag idag!

Jag har försökt att maila Gavlegårdarna där jag bor om en uppgörelse, de är inte ens intresserade av att svara på mitt brev. Jag började med att kontakta socialtjänsten om hjälp, där jag först fick vänta, eftersom jag inte varit ute efter försörjningsstöd, utan en lägenhet. Jag mailade ordförande i Socialnämnden som kontaktade socialtjänsten och jag fick en tid direkt.

Sedan är det tyst. Totalt tyst. Inte ett ljud någonstans ifrån.

Under alla dessa år jag jobbat och betalat skatt har jag aldrig någonsin behövt be om hjälp. Jag har aldrig någonsin gått på socialbidrag eller liknande. Jag har BARA betalat. Men jag kraschade. Jag gick under. Livet tog slut efter vägen och jag ville ta mitt liv. Jag ville inget hellre än att dö. Att slänga mig ut från femte våningen och göra det enkelt för alla inblandade.

Men jag tänkte på mina barn. På mina föräldrar. Och mina vänner som faktiskt lyft mig under hela den här fruktansvärda perioden. Som ser till att jag idag har en dräglig tillvaro trots att jag fortfarande inte vet hur morgondagen ser ut. Jag jobbar, jag skrattar, men framför allt, jag LEVER!

Alla har inte det underbara nätverk som jag har. Alla har inte stöd från släkt och vänner.

Inte undra på att så många människor tar livet av sig i dagens samhälle.

Jag vill rikta stark kritik till Solängsskolans agerande mot mig som förälder. Inte EN enda gång, trots att jag fortsatte att gå till och från skolan med min son varje dag efter anmälan, pratat de med mig om vad jag gör fel. Vad för kläder han har som är fel. Varför jag inte passar som förälder. Inte EN enda gång! Förutom i oktober då vi under ett utvecklingssamtal satt och pratade länge om hur BRA DET GICK! Vad hände sen? Jag är inte intresserad förresten, för nu har han börjat på en skola där de värdesätter alla barn, trots social status!

Det ÄR för lätt att anmäla en förälder idag. Jag tycker absolut att det är bra att anmälan tas på allvar för de barn som lider. Men det ÄR för lätt att krossa en mammas liv, om man vill.

Att ha narkolepsi, som jag har, innebär inte att jag är dum i huvudet, ointelligent eller mindre vetande. Det innebär inte att jag är psykiskt sjuk vilket också är OKEJ att vara eller att jag inte kan ta hand om mina barn. Det innebär att jag ramlar lättare, att jag ibland inte kan röra mitt vänstra ben som vaknar lite senare än resten av kroppen. Att jag sover på ett annorlunda sätt. Jag är en BRA mamma. Jag älskar mina barn från djupet av mitt hjärta. Jag har aldrig nedvärderat mina barn. ALDRIG. Ingen av mina två andra barns skolor förstod ens vad som hände!

Sist vill jag skriva tack. Till alla människor som suttit med mig. Som lagat mat åt mig. Som torkat mina tårar, tvingat in mig i duschen, ringt samtal, skjutsat mig och mina barn, som peppat och stöttat och som verkligen visat att jag duger som jag är.

Jag är värdefull. Jag vet att jag är det. Och jag är värd en andra chans i livet!

Av Ellinor Abrahamsson 15 mar 2012 09:12