Om min farfar

I min farmors kök luktade det alltid kaffe om morgnarna. Hon och Moster Melie stod och bryggde kaffe på den stora blåa kannan. Doften från det nymalda kaffet fanns länge kvar i huset. Alltid när jag tänker på Farmor så känner jag kaffelukten, och ser henne stående vid den höga blå kannan med handen på locket. Hon och Moster Melie är klädda i liknande småblommiga klänningar. Eller var det kanske förkläden? Morgnarna i köket, i det blåa köket med den blåmålade träsoffan, det blev mina finaste morgnar. Sådana morgnar som man kan drömma om hela livet. Men det började egentligen ännu tidigare på morgonen.

I köket stod farmor och moster Melie redan klockan sex på morgonen. Då låg farfar och sov; han skulle väckas senare med en mugg varmt vatten till rakningen. Om jag var vaken då, fick jag gå med muggen till honom uppför den branta trappan till övervåningen. Då gällde det att vara försiktig, för jag skulle också bära rakborste och raktvål. Då brukade farfar sitta där i sina vita underkalsonger med maggördeln på. Det var en massa slejfar och knappar i den. Ganska besvärligt att vara fin herre, tänkte jag. Farfar tackade mig så mycket och började få rakborsten lagom full med raklödder. Detta var en ritual som jag kände att jag måste lära mig förstå.

Farmor och moster Melie drack varmt honungsvatten för att få energi till att börja laga frukosten. Jag tyckte inte så mycket om honungsvatten, men jag tog ibland en liten slatt på prov. Det kunde ju tänkas att jag hade ändrat smak. Man tyckte om honungsvatten när man var vuxen. Snart luktade det kaffe i köket. Och då stod farmor där i sin småblommiga klänning med handen på kaffepannans lock, och med en liten liten grytlapp under handen. Nu hände det snart. Nu skulle husets herre komma ned från övervåningen, nyrakad och blank om kinderna och med en doft av Aqua Vera. Farfar hade nu sin maggördel under skjortan - det visste jag ju, för jag hade sett honom klä på sig, men den syntes inte. Farfar var flott och rak i ryggen, och nu hade han en lagom stor herrmage. Det skulle fina herrar ha. Och farfar var fin. Guldklocka över magen, tjockt vitt hår som han hade borstat bakåt med två hårborstar. Hmmhhhhm, gnolade han tyst för sig själv. Då, när farfar satt sig vid bordet, serverades det gröt och ägg och kaffe och te. Jag fick varm choklad. Det var speciellt, för det var för barn.

Farfar gick iväg till arbetet efter frukost. Han hade hatt på sig, och han tog alltid med sig sin käpp med silverkrycka. Han var abonnentschef på gasverket. Det fanns gasspisar i nästan alla kök, så han hade mycket att beställa. Men vad var abonnent? Det lät i alla fall fint, och han jobbade vid ett skrivbord med telefon och långa böcker med tryckta rader i. Där brukade han stå och tala i telefonen. Kanske jag hade sett det någon gång. Eller hört om.

Efter arbetet kom han tillbaka in genom ytterdörren precis klockan halv fem. Det var kallt i hallen, där han hängde av sig hatt, rock och sin spatserkäpp. Var det vinter, hade han väldigt käck mössa av päls. Han hade två olika; en till vardags av fårskinn, som var formad som en liten båt, och en till fint av blank brun päls, men den var rund.
Farfar var kall om handen när han klappade mig på kinden.

Pappa var rädd för farfar. Han vågade inte ens säga "du" till honom. Mamma hade sagt det till mig - att pappa var rädd och inte vågade säga du. Fast det gjorde ju jag. "Du, farfar", sade jag. Då det behövdes och passade in. Hans tänder smällde på ett alldeles speciellt sätt, när han tuggade sin mat. Jag tyckte han hade vackra kritvita tänder, men de smällde när han åt. Det kändes pinsamt.

Farfar ville ha potatis i ärtsoppan, han ville ha potatis till allting. Det visste farmor och moster Melie. Det var konstigt, men det var så han ville ha det. Ingen annan hade potatis i ärtsoppan. Men farfar behövde mycket mat, för han hade en stor mage.

Efter middagen tog farfar mig i handen, gick genom hallen, genom biblioteket, in i vardagsrummet. Längst in i ett mystiskt skåp fanns det ett hemlig liten dörr. Farfar hade nyckel dit. Han böjde sig ned och pustade och tog fram en prasslande smal vit papperspåse med guldkronor på. Där fanns chokladbitar. Mörk choklad, som jag tyckte smakade ganska illa. Men det gjorde inget, för detta var den stora överraskningen. Efter middagen - om jag ätit upp maten - fick jag följa med farfar för att få en chokladbit. Sedan ut i köket. "Titta farmor, titta moster Melie!" Och de förundrades och beundrade min mörka chokladbit. Varje gång. Vi var alltid lika andlöst överraskade. Det var som en levande charad, precis som i skolan. Så min farfar var en snäll farfar.

Andra gånger, när det var söndag och vi drack elvakaffe tillsammans i salongen, kunde Farfar fråga mig om jag ville se kungens markatta. "Ja", sade jag och andades in på samma gång som jag sade det. Detta var nytt varje gång. Farfar drog i sin guldkedja och upp kom ur en liten finurlig ficka hans fina klocka. Han slog upp locket och lät mig titta. "Där är kungens markatta", sade han lika förnöjd varje gång. För jag kunde se mig själv speglad i locket.

Det var den andra av farfars charader. Man visste alltid hur de skulle sluta, och man spelade med. Varje gång. Jag kände att jag var litet rädd om farfar, jag ville inte förstöra hans förväntningar genom att inte följa reglerna. När han nu hade haft så stort besvär och gått till Fina chokladaffären inne i staden och köpt en påse, bara för mig. Och så skrattade han så gott om kungens markatta. Jag undrade ibland om farfar hade visat pappa kungens markatta, när han var liten. Men det trodde jag inte - den där markatteleken var nog bara för flickor. En pojke skall växa upp och bli en herre, och han kan inte vara kungens markatta.

Av Kerstin Svea Dahlen 28 feb 2012 20:45