Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Svart Orfeus

Om en viss film och en viss tid i Rio de Janeiro.

Den heta sommardagen
ligger som ett skimrande aluminiumlock
över Rios kokande gator.
Vid ändhållplatsen i Largo da Carioca
vilar den gamla spårvagnen i solen.
Snart ska den åter kämpa mot naturlagarna
på sin väg uppför de sluttande gatorna i Santa Teresa.

Vagnen är nästan helt fullsatt.
Jag får stå, eller snarare klänga,
på utsidan som så många andra,
med fötterna på det lilla fotstödet,
vinklade in mot ytterplåten.
Jag ser på en gång att det är en annan konduktör.

När vi åker över Os Arcos da Lapa
vet jag inte vad jag tänker på,
men jag hoppas det var värt priset.
Jag får en rejäl smäll i bakhuvudet
av en lyktstolpe på akvedukten,
men lyckas hålla mig kvar.

Spårvagnen gnisslar och knirrar
när den mödosamt tar sig upp för de branta gatorna,
upp genom den "vanliga" delen av berget
där de kantas av rappade hyreshus,
villor och en allt storslagnare utsikt.
Högst upp på toppen vänder spårvagnen.

Det är lätt att hitta gångstigen
som leder in i den magnifika favelan Santa Teresa.
Det är här förvandlingen måste ske.
Nu måste han ge sig till känna.
Männen med maskingevär bryr jag mig inte om.

Det håller på att mörkna.
Underjordens miljoner ljuskällor
lyser nere vid bergets fötter som ryttlande eldflugor,
glittrande suggestivt och frestande.

Husen ligger tätt, gränderna är smala.
De opretentiösa barerna klänger
med de andra orappade tegelhusen
vid den branta sluttningen.

Nakna glödlampor hänger oskyddade från betongtak.
Atmosfären förstärks av billig sprit
och en utsikt som aldrig tar slut.

I slitna bermudas och urblekt t-shirt får man vara ifred,
eller liksom bara obemärkt slinka in utan att utgöra hot
eller vara intressant av fel orsaker.

Rede Globos kvällssåpa har just börjat.
En svag bris blåser in från havet. Det luktar ris och bönor.
Några höns strosar förbi.

Vapen är vanligare än gitarrer
och bara några få barn
flyger sina drakar mot kvällshimlen.
Annat var det när han gled genom det varma mörkret
på väg till sin älskade.

Ölen är kall och cigaretterna avlöser varandra.
Jag ser honom i gränden utanför,
konstant en skugga på väg mot natten.

Det mörknar över bukten
och bron över till Niteroi
slutar som några hastigt ritade blyertsstreck
mellan himmel och hav.

Månen drar ett mjölkaktigt skimmer över stjärnorna
och studsar sedan uppnosig och silvrig
i det mörka vattnet.

Luften är ljum, Eurydike har åter vänt ljuset ryggen.
I denna fullständigt anarkistiska omgivning
finner natten sin egen väg.