Isdraken är gripande och trovärdig

Regi: Martin Högdahl
I rollerna: Philip Olsson, Feline Andersson, Malin Morgan, Lisbeth Johansson

Filmen handlar om Mick, 11 år, som bor i Stockholm med sin pappa och storebror. Pappan är trummis i bandet "The Motherfuckers" vilket Mick är väldigt stolt över, och de är en riktig hårdrocksfamilj - även med de dåliga sidorna det innebär. Pappan dricker för mycket och för ofta, men Mick tar det för vad det är - hans fina storebror finns ju och de två håller ihop. Mick älskar verkligen hårdrock men även valar, och han besitter den speciella egenskapen att han kan höra dessa majestätiska djur tala. Den kaotiska tillvaron med den ständigt fulle pappan når till slut sitt klimax och allting ändras, vilket innebär att Mick måste flytta; utan sin pappa och storebror, från Stockholms betong till sin faster som bor någonstans i de norrländska skogarna.

När Mick kliver av bussen kör byns coolaste gäng förbi - på sparkar. Hundrädd är han också, och byn verkar krylla av de fyrbenta bestarna. Mick bestämmer sig ögonblickligen - här tänker han inte stanna! Dessutom hänger de där två socialarbetarna som tog honom från sin familj första gången, i periferin som ett hot. De har en tendens att dyka upp när man minst anar, och i ryggen har de en fosterfamilj som längtar efter att få ett nytt barn som bor hos dem.

Mick, som reder sig en bra tillvaro där uppe i norr, måste till slut göra ett val och sedan vara beredd att slåss för det. Och till sin hjälp har han Isdraken som visar vägen.

Filmen griper tag i en och är väldigt rolig trots det ganska mörka ämne den berör. Alla karaktärerna är otroligt välspelade och Philip Olsson som spelar Mick är suveränt bra - de kunde inte hitta en mer passade kille till rollen. Filmen är trovärdig in i minsta detalj och flyter på i ett behagligt tempo. Miljöerna skildras med perfekt balans både i Stockholm, men även delen som utspelar sig i Norrland, där det annars är så lätt att överdriva både dialekt och synsätt.

Regissören Martin Högdahl har lyckats! Lyckats med att både visa situationen från barns synvinkel, men även de vuxnas. Lyckats med miljöerna. Lyckats med att framföra historien perfekt. Det här är en film ni inte vill missa, varken barn eller vuxna.

Med mig som recensent hade jag min dotter Emi, 10 år, då filmen vänder sig till hennes målgrupp. Vi fick många rejäla skratt men även tårar jag då, inte dottern för filmen är så hjärtskärande realistisk.

Emis omdöme: "Jag tycker att den var VÄLDIGT VÄLDIGT väldigt bra, hemsk, rolig, verklig och spännande! Den är så bra så jag skulle kunna se den 10000 gånger om och ändå inte vara less!"

Jennie: Jag kan inget annat än att hålla med!

Av Jennie - och Esmeralda - Johansson

Av Jennie Johansson 20 feb 2012 13:29