I en värld stum av förundran

Jag ser det överallt. Män och kvinnor som stannar upp i farten, sätter sig på huk och lyssnar på ett barn som har något viktigt att berätta. De bryr sig inte om att mobiltelefonen ringer eller att bussen kommer. För dem är det bara ett par minuter, för barnet är det en livstid. En livstid av erkännande, sprängda gränser, samförstånd. Och barnets visdom går i arv till oss som gav av vår tid. Vi bär med oss den visdomen i väntan på nästa buss.

Jag ser dem överallt. Läkare som bryter barriärer, som aldrig sneglar på klockan, som tar patientens hand i sin egen och håller kvar den där, som kanske till och med säger: "Det är du som är läkaren, jag är bara den förlängda kunskapen."

Det finns människor som jagar regnbågen efter ett skyfall, när den molntunga himlen spricker upp och solen kvillrar igenom. De ger sig iväg längs gator och kanaler i jakt på miraklets melodi. Vid bågens slut fyller de fickorna med guld och ädelsten. Inte för ännu ett skrovmål på närmaste vinstuga utan som ett hjärtats villkorslösa investering, kanske en skål soppa när vindarna viner och stadsmissionen är överbelagd och två lappade män slokar på en iskall trappa, kanske en gård som sluttar ner i rankorna på kullarna i Siena inte långt från marknaden där tiden står still och almanackorna glömts bort i en gammal kartong på vinden, kanske en ny fritidsgård åt ungdomarna, en vit flagg åt länder i krig, ett segel i stormen.

Jag ser dem överallt, männen och kvinnorna som slår ett slag för vargens frihet, valens överlevnad och tigerns hemkomst. Jag ser Margosaträdet på indiska landsbygden och i östra Afrika och hur tålmodiga hustrur med ungarna på magen maler trädets frön och gör en organiskt nerbrytbar olja som vi kan använda till våra grödor istället för storföretagens kemiska produkter. Jag ser en vän. Han har räddat mig tillbaka efter tre nära-döden-upplevelser. Jag ser en stråkkvartett sitta alldeles tyst innan första tonen som ska smälta det hårdaste hjärta och jag ser litteraturens fanbärare ta ordet som en eld så långt in i frusna människor som det bara är möjligt.

Jag ser dem överallt. Möjligheterna. Under kastanjeträden där tonåringarna kysser varandra för första gången, på tavernan tio meter från havet, i skuggan av den hundra meter höga Douglasgranen, i krukmakare, ammor, partikelfysiker och homeopater. De tänder sina fyrar i en värld stum av förundran.


Texten har tidigare publicerats i Good News Magazine, under rubriken "Möjligheternas rike"

Av Stefan Whilde 17 feb 2012 15:46