Vi drömde om en cirkus

Mörkt vatten


En märklig sensommar
möter mig det året;
världen återföds
fortfarande hela tiden,
utrymmet är alltjämt oändligt
och så denna obändiga närvaro,
detta okuvade behov
av att vilja förstå,
att ständigt vilja vara
och delta
i det som pågår.

Stockholms gator
blänker i mörkret,
måsarna blixtrar
blyvitt över Saltsjön.

Jag vandrar uppför Katarinavägen,
längs med muren mot Stadsgården.
Vinden och ljuset från öarna.

Jag går uppför Sista styverns trappa.
Gatuskyltarna är varma.
Det regnar.

Längre in kan inte ens regnet
skölja ur allt vemod,
all den saknad som bor
i den bild jag är
och oavlåtligen lever i:
mörk och enastående föränderlig
är denna ögonblicklighet.

***

Jag vandrar ensam
med papper och penna,
med denna märkliga längtan
som inte vet vad jag innebär
eller räcker till.

***

Nere på Plattan: bombkratern
jag lämnade är ett växande,
en konkret amöba. Kulturhuset idag.

De gamla kvarteren är borta.

Brunkebergstorg finns inte,
en promenad mot Kungsan
är något helt annat
än de hörn och tillhåll
vi fann på vår väg dit.

Nya, grälla fasader,
ännu oskrivna åbäken,
möter mig med en tystnad
jag ändå känner igen.

***

Träffar Stoffe på Plattan
en sen eftermiddag.
Rusningens alla ansikten
är åter som ränder i luften.

Han ser mycket äldre ut
än jag minns honom.
Han går på heroin.

Stoffe blir glad när han ser mig.
Han ser skör ut
i leendet jag känner så väl.

Själv röker jag inte ens cigaretter längre.
Jag mediterar inte heller.
Djuret jag spårade har lämnat mig,
men vi är följeslagare.

***


Om nätterna hör jag hjortar
som oupphörligt studsar
runt mitt avstamp någonstans
där ute på ett somrigt Ekerö.

De springer triumferande nu,
vita springor som rämnar
i Saltsjöns dunkla vatten,
oraklet som hotar med storm.

***

Jag är en flyktig rad i en oskriven text,
en osynlig förekomst bland de få vandrare
regn och vind ännu inte knäckt.
Allt är jag och mer.

Två unga blonda tjejer
i jeans och oförstörd livslust
lyser som lockande vimplar
i ett höstligt hav av ung passion.
Jag lyfter i vinden.

***

Regnet faller tunt och kallt,
mörkret lägrar sig över Glasbruksgatan.
Husen tänds inifrån.

Jag har inga tändstickor,
jag är inte fattig,
ändå kan jag se in i
de upplysta fönster där människor
rör sig.

***


Skilsmässan är ett värkande eko,
förlust och saknad
förföljer mig ständigt.
En uppochnervänd namnteckning
snittar ett skevt leende.

Vissa dagar springer jag kapp
med mig själv,
men inser att det är omöjligt.

***

Den första tiden sover jag
på soffan i mammas vardagsrum,
vardagsrummet som alltid
varit Vardagsrummet.

Mamma har flyttat in i sovrummet
som en gång var mitt, Beriths
och så Sussies förstås.
Två av mina tavlor hänger där.

***

Klädd i tunna, ljusblå, bomullskläder,
följer jag ett soligt barndomseko
från Grimstaskogens kojor och grottor,
till ljudet av slumpad framtid
i en värld full av och så vidare.

Längs med Kanaanvägen går jag
ovanför den gamla kvarnen,
förbi Spökhuset och
vidare mot Badbergen
genom skogen bakom sjukhuset
med sin oinhägnade trädgård.

Jag ser Lilla England
från betongbryggan och går
tillbaka mot Kanaanvägen,
mot Råcksta träsk
med alla sina fåglar i ruggarna.

Allt finns kvar,
allt ser nästan ut som innan;
flotten är borta… ändå, allt är både mer
och mindre, konstant pågående.

Det är växandet som pågår,
ett utmanande lugn,
en tillit utan egentlig orsak
mer än denna eviga törst efter mer.

Av Bengt O Björklund 28 jan 2012 01:41