När farsan dog i steget

Det vilar en svart regnbåge över Bredasten. Det är uppbrott i luften. Där, i det vita timmerhuset utmed nässelhavet och den vilda, stormbitna tallskogen, dog farsan. Han blev sjuttioett år, varken mer eller mindre. Han dog i steget, omgiven av stursk, otyglad natur.

Nu spricker landskapet sakteliga upp. Mullvadarna gräver gångar in mot husknuten för att lämna kondoleanser. I gryningen står en rådjursfamilj på gräset i en tyst minut. Gladorna cirklar, hästarna på ängen stampar hovarna. Dagen gryr rakt in i hjärtat på oss människor. Den är ännu ett av alla dessa nyfödda barn som knyter en liten näve om vårt pekfinger och förundrat blickar ut över världen.

Farsan då? Jo, han föddes och växte upp i Malmö. Föräldrarna hette Walter och Hulda. Walter hade en svart Volvo och jobbade som chaufför. Han dog på 70-talet. Farsan var med och byggde folkhemmet. Jag vet inte vad det innebär, men det låter genuint. Han träffade morsan och de flyttade till en tvåa ute på Söderkulla. På den tiden var Söderkulla en leråker för pionjärer med endast några låghus och en massa ängar och kråkfält åt söder. Man slog upp bruna baracker på en parkeringsplats och kallade det grundskola. Och jag kommer ihåg den lilla ICA-butiken med stans godaste räksallad från delikatessdisken. Farsan var jävligt förtjust i den salladen.

Han var ekonom i silver- och tryckeribranschen. Vid deklarationstid kuskade han runt och hjälpte vänner och släktingar med pappershögarna. Han spelade korpfotboll och badminton. Jag har ett vagt minne av att han brukade komma hem på lunchen och lyfta upp mig en stund och ibland tog han mig ner på gården och körde mig fram och tillbaka i vagnen.

Om helgerna var han iväg och lirade. Han hade ett band. Det hette Bertils trio. Förutom farsan var det Gert Alterlo på dragspel och Sune Rudnert på trummor. Farsan sjöng och spelade gitarr. Ett stående scenario är alla dessa midsommaraftnar i barndomen när trion underhöll och folk dansade och drack på dansbanorna runt om i Skåne.

Man tar med sig sina minnen från plats till plats. I mitten av 70-talet köpte morsan och farsan stugan utanför Ystad, i en bortglömd, gudsförgäten by som heter Bredasten. Det var inte mycket till stuga på den tiden. Bakom stugan stod ett rangligt kommunalt utedass där byns invånare satt och sket på rad om morgnarna. Man tog det som det var. Någon dusch fanns förstås inte. Det var kallt vatten som gällde, ibland värmde man en balja.

Stugan rustades upp efter hand och vid millennieskiftet lämnade farsan Malmö för gott och parkerade på Bredasten. Det var hans paradis. Trehundra meter ner till havet. Man kunde se rådjursfamiljer promenera över diket i gryningen. Om hösten hörde man bara stormarnas tjut. Inte en bil, inte en människa. Där dog han. I steget. Efter sex hjärtinfarkter. Envis. Med stråhatten på armslångt avstånd och flaggan i topp, så gott det nu gick.

Det är en märklig känsla att mista en förälder. Man har, i bästa fall, två försök att hinna vänja sig. Det gör man inte. Vänjer sig alltså. Men döden är vad den är. Ibland slår den ut som en blomma tätt intill livet. Man får helt enkelt vattna och rå om den. Nåja. R.I.P, farsan. Barnbarnen hälsar.

Av Stefan Whilde 17 jan 2012 11:26