"Damsels in Distress" - ingen vanlig collegefilm

Film: Damsels in Distress 2011
Regi: Whit Stillman

Under den väna och välsminkade fasaden råder det kaos och själsligt mörker. Ledaren i tjejgänget på campus på det amerikanska colleget är Violet Greta Gerwig och hon har en vass tunga, men blir utmanad av den yngre Lily Analeigh Tipton som har bytt från en annan skola. Tjejerna är ansvariga för ett självmordspreventionscenter, och de bjuder på kaffe och munkar och anordnar steppdansklasser där de självmordsbenägna ska få dansa av sig sin ångest. En skolflicka som de hjälper då det har tagit slut med pojkvännen och hon är alldeles förtvivlad, hånglar som tack för hjälpen upp Violets pojkvän Frank Ryan Metcalf. Det är upptakten till den dramatiska utveckling denna komedi får, i form av analsexälskande pojkvänner och tvålar som ska bota den infernaliska stanken på skolan.

Det är många komiska inslag utan att falla in i någon slapstick. Dansinslagen och sångnumren som kommer mest på slutet för tankarna till 30- och 40-talets dansfilmer. Greta Gerwig, som vi har sett i filmer som "Greenberg" och "Hanna takes the stairs", är fantastisk i rollen som den manipulativa och intriganta Violet. De andra tjejerna följer efter henne som en svans vart hon än går, och om det är någon som vågar sticka upp så är det Lily. Lily har en manlig vän som senare blir hennes pojkvän. Han hävdar att han tillhör en religion som inte kan ha sex på det traditionella sättet utan måste göra det "åt andra hållet", som han själv säger. Lily accepterar detta men bryter upp med honom senare, och där någonstans finner Violet och Lily varandra, efter att båda har blivit svikna av sina killar. Som det står i förtexterna till filmen - kvinnorna är "The Damsels" medan killarna är "The Distresses".

Efter att Violet varit iväg i på hemlig ort för att vila upp sig lite och lugna ner sig, så kommer hon över tvålen som ska frälsa världen. Alla blir alldeles till sig när de luktar på den.

Dramaturgin i berättelsen är inte stöpt efter den traditionella mallen. Tempot är ganska långsamt och filmen upplevs som mycket pratig och också väldigt rolig. Man skrattar åt sådant som man först trodde att man skulle finna lustigt. "Damsels in Distress" är verkligen ingen traditionell collegefilm, den är konstnärligt betonad, dialogen är mycket välskriven och skådespeleriet sitter som en smäck. Whit Stillman gör konstverk av livets små banaliteteter. I år är han ordförande för juryn på Stockholms Filmfestival.

Jag tror att detta är en film som man antingen älskar eller hatar, för den är liksom så extrem i sitt uttryck. Soundtracket är blandat mellan popmusik och klassiskt. Handlingen vecklar sig i många sidospår och själva upplägget, som är indelat i kapitel, är en flirt med litteratur som inte helt osökt för tankarna till Jane Austen.

"Damsels in Distress" refererar till den gamla myten om den unga mön som blir tillfångatagen av ett monster. Vad som är monstret i detta fall kan man ju tolka själv utifrån egna referensramar. Det råder dock en liten ångestfull stämning bakom de vackra klänningarna och de vältajmade skämten. Att man tar upp ett ämne som självmord och driver med det, kan tyckas vara ett vågat grepp. Men det funkar och det blir riktigt roligt. Många fina biroller glimtar förbi. Varenda karaktär är mycket betydelsefull för helheten.

Är du vanligtvis uttråkad av vanliga komedier, så kan "Damsels in Distress" vara något för dig med sin lite svarta humor. Man går ur biomörkret lite berikad, och det känns faktiskt som om man har lärt sig något.

Av Beatrice Wahlberg 10 nov 2011 11:27