Det är svårt att göra klassresa

När landsortsbon Eyvind Johnsson valdes in i Svenska Akademin 1957 och intervjuades sa han sig vara helt förkrossad, helt ovärdig och att han var helt oakademisk. Så kan det gå när en underklassare gör en klassresa och hamnar i den litterära eliten. Han var helt missanpassad och plågades av dåligt självförtroende. Eyvind Johnsson trivdes bättre med att sitta och berätta lumparhistorier med Moberg än att sitta och uggla i Akademin.

Nyligen kunde man höra Leif G W Persson berätta om sin klassresa. Inte heller han trivdes där uppe på toppen och där han var nära att bli rikspolischef. Men inte gick det att återvända till barndomsmiljön. Han hörde alltså inte hemma nånstans. Och för att uthärda tomheten så var alternativen att antingen jobba som en besatt, att bedöva sig med sprit och tabletter eller som sista utväg att ta fram bössan. Det där låter ju inte så lustigt. Priset för att göra en klassresa är ofta mycket högt. Felet är förstås att man tidigt invaggats i falska förhoppningar om att man ska hamna i ett lyckoland. Men det är nog få underklassmänniskor som lyckas göra karriär och dessutom lyckas trivas med det nya livet. Uppe på toppen är ofta både blåsigt och jobbigt.

Socialdemokraterna har fått ett liknande problem. Det svåra för dem är att de är för mycket underklass. De har inte lyckats anpassa sig till den nya verkligheten. För nu är det helt andra människor som styr landet och sköter agendan. Handelshögskolorna här i landet har ingått symbios med de statsvetenskapliga institutionerna och de vet precis hur en slipsten ska dras. Och inte har de nån känsla för underklassen och deras problem.

Det känns skönt och nästan njutningsfullt att jag själv inte lyckades göra karriär utan blev kvar i underklassen. Visserligen hade jag A i räkning när jag en gång våndades i 40-talets folkskola och nån sa att jag nog blir professor till slut. Men av det blev det lyckligtvis intet. Desto skönare att ägna sig åt fria studier i lugn och ro och med bevarat självförtroende och behaglig distans se på både underklassen och överklassen.

Olof Lagercrantz hade några kloka ord i sin dagbok när han skrev om en författarkollega:

"Man kan inte ana när man talar med denne vänliga, begåvade och behagliga människa att han som skribent kan vara så närig, småaktig och självupptagen. Men jag har ju alltid tänkt att man får inte lägga honom det till last. Alla författare måste få vara hur de vill – som alla människor förstås."

Ja, det är verkligen svårt att bli klok på andra människor. Mycket lättare att bli klok själv. Men det är inte nödvändigt för alla att försöka göra en klassresa. Det finns alltid hopp om livet ändå. Det vill säga det finns hopp för dem som kan tillägna sig en buddistisk livssyn och avsäga sig en strävan efter materiella värden. För alla andra ser det mörkt ut.

Av Lennart Karlsson 02 nov 2011 13:48