Att vinna

Hoppande på ett ben tog han sig ut i hallen, slet till sig jackan och slängde upp dörren med ett brak. När ekot av dörren försvunnit tittade Gerda på förödelsen med tårar i ögonen. En spruta låg på golvet med en tunn gummislang invid. Karls ryggsäck var trasig, och de vackra läderremmarna fläckiga av det ständiga regnet som föll. Rocken som en gång varit svart var nu grå och fläckig, fickorna delvis borttagna.

Sonen som en gång briljerat som skolans geni var utbytt till ett monster.

En timme senare gick hon in genom porten till polisstationen.
"Du kan inte vinna" sade polismannen när hon frågade om hjälp. "När knarket fått grepp är det svårt att få dem på rätt köl igen" fortsatte han, och lade tröstande en hand på Gerdas axel. "Mitt råd är att du inte släpper in din son då han kommer, och låser dörren på nätterna."

Dagen efter var det dags igen, fönstren skakade då Karl slog på ytterdörren, och katten försvann långt in i en garderob.
"Öppna förbannade kärring! Öppna för i helvete!"
Gerda smög sakta ut till hallen och iakttog sonen.
Karl å sin sida såg skuggan av henne, och blev rosenrasande.
"Din subba! Ge mig mina saker."
Gerda skakade sakta på huvudet med tårfyllda ögon.
Karl sänker näven och lugnar sig.
"Mamma... snälla...? Älskade du..."
Han drar till sig några blommor från blomlådan vid fönstret.
"Jag har något till dig..."

Gerda tar ett steg mot dörren, tvekar, tar ett steg till, stannar...
Karl visar upp blommorna och lägger huvudet bevekande på sned.
"Mamma... snälla... förlåt."
Hon torkar tårarna och tar det sista steget fram.

I samma ögonblick som nyckeln vrids om störtar Karl in med ansiktet förvridet i en grimas av avsky.
"Din jävla bitch, trodde du verkligen på det där."

Han hugger mot Gerdas spensliga kropp, om och om igen tills hon ramlar ihop.

Av Anitha Östlund Meijer 02 nov 2011 14:46