Den som är satt i skuld är icke fri

I den sköna månad maj yttrade sig vår eminente finansminister hr Borg om ekonomin i vårt närområde, till vilket man numera bör räkna hela Europa. Hans mening var att i den högkonjunktur som råder mår ekonomin utmärkt, hjulen rullar, svensk ekonomi går bättre än någonsin och arbetslöshetssiffrorna faller i stigande takt. Dags för stora reformer...

Notiserna om skakig grekisk ekonomi och liknande problem i Portugal, Spanien och Italien förekom i våras långt från förstasidor och etermedias nyhetsflashar. No problem.

Grekerna – varav de flesta förekommer i ett av världens intressanta turistland och i ett lika intressant klimat – har i decennier tagit ut mer än mervärdet av detta ekonomiskt fördelaktiga faktum och medan kassakistan sinat finansierat ett kostsamt leverne med lån. Alltför generösa sociala reformer av typen pensionering vid 51 år frestar på ekonomin. När betalning av räntor och amorteringar börjar gå trögt kan ryktesspridning och krav från banker och övriga långivare bli besvärande. Statskonkurs har nämnts. Media har fått något att avhandla på förstasidorna. Vilket vi alla med stigande oro noterat. Nedåtspiralen är igång. Borg ser plötsligt bekymrad ut.

Så har rapporterna om för stor skuldsättning i ett flertal länder droppat in. Alla Europas folkvalda, politikerna i jättestora svarta blanka handsydda engelska skor och tjugotusenkronorskostymer från Savile Row har tillåtit denna skrämmande stora upplåning istället för anpassning till resurserna. De träffas numera varje dag, flygande mellan Europas alla administrationspalats i blixtrande carraramarmor. Deras privatjetplan och svarta limousiner ilar mellan flygplatserna och banketterna på lyxhotellen. De ser mycket allvarligt på läget och beklagar verkligen situationen med ett cocktailglas i välmanikurerad hand.

Alla som ryckt på axlarna åt begreppet "statsskuld" har lärt sig att tänka om. Att lämna skuld – stor skuld – till kommande generationer är av ondo. "Rätta mun efter matsäcken" eller "den som är satt i skuld är icke fri" är ordspråk vi sannerligen skrattat färdigt åt.

Vi som betalar – så länge vi har arbete så att kan vi bidra till limousiner, jetplan och lyxliv åt parasiterna – väntar oss nu att dessa herrar och damer som tillåtit ett ekonomiskt vansinne ser ska leverera, som man säger, finna en lösning. Europa, nyss överlevande efter den förra finanskrisen 2008, har på ett halvår sjunkit ner i hopplöshet. Sådant händer när politiker är inblandade.

Det blir att pinna på innan det glesnar mellan privatjetplanen.

Av Lennart Lundwall 01 nov 2011 09:20