Tankar efter Juholtsdrevet

Google
Mediedrevet efter Håkan Juholt har lagt sig. Jag vet inte om det är en tendens, ett resultat av en förändring i hur medier arbetar, men min känsla är att varken tidningar, TV eller radio i någon vidare mån brydde sig om sakfrågan, den om huruvida Håkan Juholt verkligen hade gjort fel i bostadsbidragsfrågan och om huruvida nuvarande regler eventuellt borde ändras. Mitt intryck är att även de "seriösaste" medierna snabbt släppte kärnan i nyheten och lät själva drevet i sig bli det som nyhetsrapporteringen handlade om, alltså om hur Håkan Juholt mådde, vad folk inom socialdemokratin och bland svenska folket tyckte om honom, om huruvida han kunde sitta kvar som s-ledare och om vad det skulle innebära om han lämnade sin position.

Det är ganska oroande och skrämmande om min analys ovan, även efter en noggrannare genomgång av mediernas rapportering, visar sig stämma. Det betyder i så fall att risken att medierna påverkar samhällsutvecklingen på felaktiga grunder har ökat. Mediernas val att släppa sakfrågan och inrikta sig på drevet beror ju på att det är det som säljer bäst på kort sikt. Traditionellt har man kunnat förlita sig på att morgontidningar och public service håller huvudet kallt och motarbetar kvällspressen med sin sensationslystnad baserad på sitt oantastliga argument att den ger folket vad folket vill ha. Var fanns den sakliga icke lösnummertörstande journalistiken den här gången?

Inte en enda gång har jag hört eller läst någon kommentera bidragsfrågan med att "ingen led skada". Alltså, Håkan Juholt har ju rätt till bidrag på 8 000 kr i månaden för bostad i huvudstaden. Vad spelar det för roll om han bor ensam eller tillsammans med någon? Är det rätt att skattebetalarna ska tjäna 4 000 kr på att riksdagsledamöterna lever ensamma i Stockholm i veckorna? Är det inte lite väl mycket jante över det hela?

Å andra sidan: Hur mycket Oskarshamnare är Håkan Juholt egentligen? Bor han över huvudtaget där eller är Stockholm numera i praktiken hans permanenta adress? I så fall borde han kanske inte ha något bidrag alls. Om han slutade som riksdagsledamot, skulle han då naturligt återvända till Oskarshamn eller snarare stanna kvar i Stockholm?

Eller, hur fungerar det egentligen i praktiken med riksdagsledamöter. De kommer ju från när och fjärran i landet, men stannar väl ofta rätt länge på sina riksdagsstolar. Viss omfördelning mellan partierna sker ju vid varje val, men är de inte rätt många som stannar länge, i många år? Och är det inte då naturligt att de skaffar sig ett liv i Stockholm och kanske rotar sig här? Vad betyder det för frågan om vilket bidrag de behöver för att kunna utföra sitt uppdrag som ledamot av landets högsta beslutande organ?

Förresten, har riksdagsledamöter tillräckligt hög status i Sverige? Borde inte det vara det finaste man kan vara? Är det inte rimligt då att man har en del fördelar? Borde det arbetas på att höja statusen av att vara riksdagsledamot och skulle det kunna leda till en ännu mer kompetent riksdag?

Ja, jag vet inte, men lite av det här hade varit intressant om bevakningen av Juholts bidragsaffär hade behandlat, istället för bara svaret på frågan "hur länge kommer du sitta kvar?" och "hur mår du?".

Läs förresten pr-konsulten Lars Thaléns debattartikel i DN från igår. Han menar att Håkan Juholt gjorde fel som lade sig platt, tog på sig allt ansvar och bad om ursäkt. Thalén menar att det skulle han ha gjort, Juholt, om han faktiskt hade gjort fel, om det var uppenbart att en förundersökning skulle visa på det. Som det nu var, att Juholt blev uppmärksammad på att han kanske fick för mycket bidrag, skulle han istället direkt ha tagit initiativet till att klargöra reglerna och utifrån det dra slutsatsen om han borde betala tillbaka eller inte. Enligt Thalén skulle ett sådant agerande från Juholt ha motat hela mediedrevet i sin linda.

Det finns anledning att anta att den, enligt den analysen, bristfälliga krishanteringen av den socialdemokratiska partiledningen beror på att man inte ännu var varm i kläderna i sin roll som team kring ledaren.

Det finns anledning för alla medieaktörer, tidningar, radio och TV, att vara uppmärksamma på om de har ett tillräckligt långsiktigt perspektiv i valet av vad som rapporteras eller om de alla har dragit med i en gemensam stress om att i varje ögonblick ha flest, läsare, lyssnare och tittare.

Av Carl Olof Schlyter 19 okt 2011 12:13