Glada Hudik-teatern inte lägre lika glad?

Jag såg det senaste avsnittet av SVT:s Uppdrag granskning den 12 oktober 2011, som visade ett porträtt av Pär Johansson, grundaren av teatern Glada Hudik. Det något spretiga innehållet kretsade kring tre viktiga ämnen. För det första Eva Hamiltons inblandning i det hela. Hon har skrivit ett mail till reportern och bett henne tydliggöra för Pär Johansson varför de granskar honom under förutsättning att det inte finns en anledning av journalistisk karaktär, att inte vara tydlig mot honom. Vad innebär det att chefen på SVT lägger sig i journalisternas arbete? Och lade hon sig i eller handlade det bara om ett förtydligande? Jag vet inte hur länge reportern arbetat på redaktionen, men nog bör hon veta vilka spelregler som gäller, utan att högsta hönset skriver till henne. Är det som så att Eva Hamilton, som tillsynes många andra, inte vågar kritisera och granska Pär Johansson? Han jobbar ju trots allt med de funktionsnedsatta och tänk så mycket gott han gjort.

För det andra visar det sig att Pär Johansson tjänar mycket bra företaget har en omsättning på 15 miljoner under tre år på sin bisyssla; han håller föredrag. Han anlitas tydligen ganska flitigt, och föredragen hinner han med på sin fritid. Ett avtal har upprättats mellan Pär och kommunen som säger att det är helt okej att han har en omfattande bisyssla, för det måste detta ändå kallas, så länge han sköter sitt ordinarie jobb. Enligt reportern på Uppdrag granskning har Pär ibland anlänt så sent som ett par minuter innan föreställningen ska börja, vilket de verkar mena är ganska sent. Men spelar det någon roll? Han får teatern att fungera och kommunen får god publicitet, därmed är kanske avtalet uppfyllt. Tyvärr hade Pär råkat slarva lite med sina fakturor och låtit kommunen betala hans resor till och från de föredrag han skulle hålla. Men det är klart att det är svårt att hålla rätt på alla papper när han själv attesterar fakturorna teatern får in.

För det tredje ifrågasätter man Pärs goda vilja att lyfta fram de funktionsnedsatta och få dem att känna sig delaktiga. De arbetar för sämre löner och får resa mer obekvämt till och från föreställningarna, än Pär själv och andra skådespelare som arbetar på teatern. Enligt några anhöriga och gode män har vissa av de medverkande börjat må sämre, vilket man i programmet kopplar till aktiviteten vid teatern.

Att tjäna pengar genom att använda personer som kanske inte ens är medvetna om att de blir utnyttjade är fel. Det tror jag de flesta kan skriva under på. Pär har blivit känd och rik på detta, men även kommunen har säkerligen tjänat en hacka. God publicitet är värt en hel del. De pengar som Pär drar in i sitt företag har dock inget med de funktionsnedsatta att göra, mer än indirekt. Tack vare teatern har han blivit känd och folk vill, av en anledning jag personligen inte förstår, betala honom en massa pengar för att lyssna på hans föredrag. Men man kan aldrig sträcka det till att han utnyttjar personer med svagare ställning för egen vinning.

Däremot är det rätt illa att lönerna ser helt olika ut och inte helt oväntat har Pär ett finger med i spelet här också. Kanske är de satta lågt av okunskap man talar om att Försäkringskassan skulle dra in pensionen och på så vis försämra för deltagarna vid högre lön eller så är det bara girighet.

Kommunen är naiv och frälst. Det är den uppfattningen man får genom hela Uppdrag gransknings program. Pär kan inte göra något fel. Man är mån om att skydda den goda bilden av honom, kanske så pass mycket att man riskerar att de riktiga stjärnorna i Glada Hudik-teatern glöms bort.

Är Pär Johansson bara en man som haft lite tur och ett brinnande intresse för att hjälpa de funktionsnedsatta eller har han haft en baktanke mest hela tiden? Han skiljer hela tiden på de funktionsnedsatta, som man kallar för utvecklingsstörda, från andra människor. I vokabulär liksom i lön. Är det verkligen att försöka skapa en jämlikhet?

Avslutningsvis vill jag påpeka att jag inte sett teaterns föreställningar och inte lyssnat på Pärs föredrag. Jag hörde hans avsnitt i ”Sommarpratarna” i Sveriges radio P1 och jag har sett honom i några intervjuer. Det förvånar mig att folk tycker att detta är en så stor grej. Varje dag finns det massor av människor som arbetar med funktionsnedsatta av något slag och som aktiverar och sysselsätter dessa personer. De är inte med i Skavaln på tv och de får inte prata i radio, men deras arbete är beundransvärt. Antingen är Pär en slug strateg som hittat sin väg till rampljuset eller så är han bara en kille med tur som vill väl och arbetar hårt.

Uppdrag granskning i sig kan man också diskutera och alla som sett programmet vet att det allt som oftast är mycket vinklat och så även detta. Men även när Pär får möjligheter att uttala sig framstår det mest som undanflykter. Och jag uppfattar det som att han tycker att utan honom är teatern ingenting. Han verkar ha missat att utan skådespelarna är han ingenting.

Av Catharina Riedmüller 19 okt 2011 09:08