Att fånga en fjäril - eller varför jag älskar att resa

"Hon såg ut som en sådan tjej, nej, som en sådan god fullvuxen kvinna, som man skulle kunna plocka upp i bilen på landsvägen och låta åka med till närmsta by, och sedan skulle hon kliva ur bilen och vinka hejdå och man skulle aldrig se henne mer, men aldrig glömma det."
- ”Jag är allt du drömt om”, Ali Smith.

Det här är en sån där gång, när jag inte riktigt vet hur jag ska börja. Idag, för nått år sedan eller så långt bak i tiden jag bara kan minnas? Vi går ett par år bakåt i tiden, då jag gjorde en resa. En resa som förändrade mitt perspektiv på saker och ting. Rejält.

I en veckas tid bodde jag i samma säng som en knarkare. En drogmissbrukare, som hade abstinens. Vi kom bra överens och hon bröt ner alla mina fördomar, krossade den där rädslan för det annorlunda och fick mig att inse värdet av varje människa, trots att man förstört sitt liv. Totalt. Savannah, hette hon. Hennes livshistoria är värre än alla filmer, och jag satt där i vår säng och önskade att jag kunde rädda henne. Adoptera henne och ta hand om henne resten av livet. Självklart kunde jag inte det och jag kände mig maktlös när hon skrek och grät för att hennes tabletter var slut. Jag såg storögt på när hon ringde en läkare, som bodde i staden för att be om starka läkemedel. Hon är död nu. Överdos. Men aldrig att jag kommer glömma.

I samma rum bodde Jennifer. I all misär fick hon mig att skratta, som jag aldrig skrattat för. Hon var hårdare än sten. Svor naturligt som i vilken gansterfilm som helst. Och när hon illustrerade sitt första slagsmål som 11-åring, hoppade runt med nävarna under näsan och skrek om neger hit och neger dit, insåg jag att världen är så mycket större än Gällivare. Hon var svart och lärde mig använda samma slang som de boende i Queens, NY. Träffade två andra killar från NY. De var uppvuxna i Harlem. De var riktiga gangsters. Jag och Jason valde platserna bredvid varandra när vi bussades runt i staden under veckan. De hade varit medlemmar i Latin Kings och Jasons jobb hade varit att slå ner människor och stjäla deras tillhörigheter. För att sedan lämna dem åt sitt öde. De hade gått ur sitt gäng en tid tillbaks. Han var stor som ett hus, men riktigt, riktigt snäll.

Under samma vecka pratade jag med en kvinna, utanför vita huset. Hon bodde där. I ett "tält", med en hjälm på huvudet och demonstrerade. Protesterade mot allt och alla som satt sin fot innanför portarna i det stora vita huset. Det spelade ingen roll vilket parti som hade makten, hon hade något att kritisera. Vi pratade en stund, vilka historier hon hade att berätta!

Jag är precis hemkommen från en långresa. En resa med många möten. Människor som kommit och gått. Jag har lärt mig att släppa taget om alla dessa fina individer och bara njuta av ett fint samtal eller en tillfällig vänskap. Några dagar av äventyr. En ny synvinkel på saker. Ett gott skratt. En nattlig promenad bland vågor som sveper bort marken under fötterna.

Jag har lyssnat på historier från en tid då kärlek och fred var ett budskap som blommade i Kalifornien. Jag har ätit middag med främlingar, blivit jagad av en inhemsk kvinna för att jag fotade hennes blommor. Har träffat en kvinna på ett flygplan, en elder från mormonkyrkan, sett människor som dansat som om de aldrig gjort annat – ett med musiken. Jag har träffat en man som bestämt sig för att tillägna sitt liv till att hjälpa sina medmänniskor, en fattig trettonbarnsmamma och en kille på en bar. De har satt spår i mig.

Vissa människor har den tendensen. Aldrig att jag kommer träffa dem igen, men det där mötet kommer finnas kvar i mitt minne. Jag önskar jag kunde hålla kvar i dem alla, hålla kontakten. Men att fånga en fjäril, det är inte lätt. Och kanske är det just ett kort möte, som skapar perfekta människor. Förr eller senare hittar vi nog brister i sömmarna hos alla...

... och det är därför. Därför jag älskar att resa. Det är mötena jag älskar, de där människorna som för alltid förändrar vem vi är.

Av Stina Lyngmark 12 okt 2011 14:14