USA:s kriminalvård har mycket att lära oss

I måndags misshandlades en späd kvinnlig kriminalvårdare till döds på häktet i Flemingsberg, när hon ensam och obeväpnad eskorterade en farlig våldsbrottsling. Överfallet var oprovocerat, och ett 40-tal slag både med knytnävarna och batong utdelades mot henne. Det behöver inte gå till så här, det finns bättre modeller att tillgå än vår "humana" svenska kriminalvårdspolitik.

Redan under 1970-talet publicerade tre amerikanska forskare en metaanalys som populärt blev kallad "Nothing works" ingenting fungerar, där de hade studerat de rehabiliteringsprogram man haft för intagna på anstalter mellan 1945 och 1967. Den slutsats man kom fram till var att, med något enstaka undantag, hade nästan inget program haft någon märkbar påverkan på benägenheten att återfalla i brott. Detta ledde till att man i kriminalvårdspolitiken bröt den dåvarande liberala trenden och istället fokuserade på samhällsskydd - att döma till längre straff, och se till att vistelsen på anstalt inte var någon trevlig upplevelse. Genom detta vägval har man sedan 1980 kunnat halvera antalet våldsbrott per person där borta. I Sverige tycks vi dock inte ha lärt oss något av detta, vilket måndagens incident visar - här når våldet nya höjder för varje år som går.

Om jag ska gå in på varenda liten detalj om varför jag anser amerikansk kriminalvård vara överlägsen den svenska skulle detta kunna bli en enormt lång avhandling som möjligtvis skulle tråka ut läsaren, varför jag ska hålla mig kort. Det är välbekant för alla att man är mycket hårdare med intagna i USA, och att man i många delstater även tillämpar dödsstraff. En vanlig myt man möter när man jämför de två systemen är att det svenska systemet, som lägger ned enormt stora resurser på rehabilitering och komfort, skulle leda till färre återfall. Verkligheten är dock en annan - dessa siffror är snarlika i båda länderna.

2010 publicerade BRÅ en rapport kallad "Återfall i brott: Slutlig statistik för 2004" där de fann att 39 procent av de dömda detta år hade återfallit i brott inom tre år. I USA publicerade National Institute of Corrections deras motsvarighet till Kriminalvården en liknande studie 2011, där man följde de som hade släpptes fria 2004. Man fann att 43,3 procent hade återfallit inom tre år.

Ändå kostar den svenska kriminalvården sex gånger så mycket per person. En plats på sluten anstalt kostar en dryg miljon kronor per år per intagen, medan den genomsnittliga siffran i USA är drygt 24 000 dollar per år, eller 160 000 kr.

Något det anmärkts på i detta fall är en kvinnas möjligheter att hålla kontroll över en våldsam intagen. I denna späda kvinnas fall skulle jag säga att möjligheterna är obefintliga, vilket denna tragiska incident visade, men det finns exempel på kvinnor som är bättre rustade att sköta vaktjobbet. I National Geographic-dokumentären "Tent City", om sheriff Joe Arpaios fängelsekomplex borta i Arizona, intervjuade de en muskulös kvinna vid namn Spalding, som var en del av hennes fängelses Special Response Team.

OBS! Texten fortsätter efter klippet:


Hon tycktes hålla bra ordning på de intagna där. Fast skillnaden där borta är förstås att man inte har något regelverk i vägen för väktarna att fullfölja sina uppgifter, och man fokuserar på fysiska möjligheter att sköta jobbet vid anställning, inte akademiska kvalifikationer eller könskvotering. Den mördade kriminalvårdarens socionomexamen var inte till mycket hjälp när hon stod inför denna våldsbrottsling.

Enligt mitt tycke kännetecknas svensk kriminalvård av alldeles för generösa rättigheter för de intagna, samtidigt som fängelsepersonalen hela tiden riskerar att JO-anmälas och ställas inför ansvarsnämnden om de gör de intagna det minsta illa. I måndags så förhindrades till exempel den vårdare som anlände först på platsen från att slå gärningsmannen i huvudet på grund av ett idiotiskt regelverk. Ska vi verkligen ha det så? Under 70-talet fick vi i Sverige en ökänd lag kallad "Lag om kriminalvård i anstalt", vanligtvis förkortad KvaL, med en enorm mängd rättigheter för fångarna. Denna har nu visserligen ersatts med 2010 års fängelselag, men denna behåller i stort sett alla förmåner. Att döma av lagstiftningen är svensk kriminalvård menad att vara en hotellverksamhet där gästens behov måste tillgodoses, istället för samhällets svar på brottsligheten.

Det är dags att vi tänker om i denna fråga. Hur mycket våld måste samhället genomlida innan vi förpassar våldsbrottslingarna dit de hör hemma - samt ser till att de inte utgör något hot när de är där?

Av Daniel Hammarberg 07 okt 2011 10:53