En dammsugarförsäljares mardröm

Jag och mina kollegor diskuterade en patient då min privata telefon ringde på jobbet. I allt sorlet från kollegorna uppfattade jag bara "Motala" i andra änden av luren och mina hjärnceller åkte berg och dalbana eftersom jag trodde det handlade om en patient. Jag la min fria hand på andra örat och fick till slut reda på att någon jag kände ville ge mig en sängtvätt. "Njae, mina sängar var nya så det hade jag inget behov av", sa jag. Men kanske hade jag en matta som behövde tvättas, hörde jag i andra ändan av luren. Ivrig efter att få ett slut på samtalet så jag kunde återgå till mina kollegor så sa jag ja. Söndag klockan fem blev bra.

När söndagen väl kom hade jag glömt bort allt om min smutsiga matta och när en vacker cabriolet äntrade min uppfart stod jag helt förvånad men mina jordiga händer och med en svettig panna när en ung kille sa att han hade haft lite svårt att hitta ut i åkern.
Han baxade ut låda efter låda ur denna lilla sportbil och jag undrade hur stor denna dammsugare egentligen var. Efter ett samtal med väninnan som rekommederat mig hade jag fått reda på att dammsugaren kostade sina 30.000 kronor och jag visste redan i förväg att jag under inga omständigheter skulle köpa detta vidunder vilket det säkerligen måste vara för de summorna.

Nåja, killen skulle in i huset och det var inte det lättaste med tanke på att jag hade fyra kattungar där inne som helst av allt ville komma ut i den sista suktande höstsolen. Med sin ena fot försökte han hålla dem inne, men det slutade med att jag for omkring letandes efter Selma, Sune och Kajsa under Syrénbuskarna. Till slut vara alla folk och fän innanför dörrarna och jag fick mig en förevisning om hur skitigt jag egentligen hade det i mitt hem. Eländet började med att killen bad mig ta fram min egen dammsugare. Jag log lite snett och sa att jag köpt den i en period i livet då min ekonomi inte varit på topp och därför blev priset därefter. Typ 400kr på Media Markt för sju år sedan. "Så du prioriterar inte renlighet i ditt hem?" sa han. Lite skojfriskt sa jag att jag hellre la mina pengar på resor, men det hade han ingen förståelse för överhuvudtaget. Vidundret kopplades ihop och med ett helvetiskt skinande vitt filter som blev allt mer grå färgat visade han mig hur mycket smuts jag hade nedgrävt i min soffa, mina mattor och i mina gardiner. När han ställde frågan hur ofta jag dammsugade väggarna fick jag nästan ett fnitteranfall. Men icke att det var roligt, enligt honom. "Tänk på allt damm som bara yr omkring här inne," sa han. Min motreplik blev såklart att jag bara öppnade fönsterna så det kom in ny fräsch luft, och då tittade han på mig med väldigt anklagande blick. Till slut blev jag nästan irriterad på honom när han näst intill insinuerade att jag var en lortgris. Eller i alla fall fick han mig att känna så, och kanske var det meningen.

Så kom vi då till tiden då jag skulle avgöra om jag ville ha denna underbara sak som skulle få mitt hem att skina, alla kvalster att försvinna och madrasserna att vara rengjorda trettio centimeter ner. Jag gick ut med pondus om att jag tyvärr inte hade dessa pengar, men han lyssnade inte på det örat alls. Visst fanns där två alternativ, det ena skulle jag betala 2200kr/månad i ett år med en handpenning på 5000kr, eller så kunde jag dra ner på kostnaderna men då i fler år. En plan C var en förhandling utöver hans kontroll men upp till chefen. Jag vet inte hur många gånger jag med kraftfull stämma fick meddela att jag hellre åkte till Kambodja och iså fall erkände kvalsternas närvaro i mitt hem än att jag hade ett skinande hem. Jag kände det som jag utnyttjade den stackaren eftersom jag skulle få en gratis mattvätt, men hela idén var smått absurd.

Nåja, vi kom vidare och han la ner övertalningen och satte igång att tvätta mattan. Jag gick ut och började med maten medan kattungarna hoppade runt på mattan och trampade runt skummet ut över trägolvet och i soffan. När han väl var färdig och stod och plockade ihop sina attiraljer i alla små lådor han hade med sig beklagade jag djupt att jag inte hade förmåga att köpa vidundret, men jag önskade honom all lycka till. När jag satte in min lilla röda, billiga dammsugare gav jag den en liten klapp på plastet och tänkte jag att den nog håller något år till. Mattan blev fin och jag fick mig en läxa i renlighet, och med en övertygelse om att livet går att leva tillfreställande även om man inte har en dammsugare värd 30.000 kronor.

Av Birgitta Stiefler 03 okt 2011 22:24