Dylan - en kärlekshistoria

Håkan Lahger
Dylan - en kärlekshistoria
Norstedts
Utgivning: September 2011

Jag gillar när Håkan Lahger skriver pophistoria. Han har hjärtat med, är engagerad, gripen av ämnet, inga choser för chosernas skull. Som i 2008 års "Den vassa eggen - Ulf Lundells kreativa kaos". För undertecknad var det en både angenäm och skakande resa eftersom jag följt artisten Lundell sedan elvaårsåldern. Dylan, som Lahger nu ger sig i kast med i form av en litterär roadmovie, har aldrig nått ända in till mig även om jag köpte min första Dylanplatta kort efter Lundell där borta i pro tonåren.

Men man rycks med oavsett när Lahger reser i Dylans spår och längs vägen frikostigt bjuder in musiker och annat löst folk med koppling till huvudpersonen.

"Det är den 29 juli 1966 och Dylan är 25 år. Han har spelat in sju album på fyra år, turnerat i Nordamerika, Australien och Europa. Han har en hel karriär bakom sig. Han är den nya rösten, det nya hoppet. Han debuterade som folksångare, en ung och rufsig Woody Guthrie. I atombombens och kalla krigets skugga sjöng han sånger om hårt regn, krigsherrar med Gud på sin sida och afroamerikanen som en bonde på ett schackbräde. Tiden stod inte att känna igen, den var i förändring, sjöng han."

Nämnde jag att jag gillar Lahgers stil? Det här är musikhistoria och Dylan är en myt mer än människa, ett fenomen. Precis som Lahger skriver så har han haft tre, fyra karriärer efter varandra och nu, vid sjuttio års ålder, mer hyllad och älskad än någonsin tidigare. Det som fascinerar något extra är The Never Ending Tour som inleddes på 90-talet och fortfarande pågår. Fler än hundra spelningar per år, år ut och år in. Vad beror det där på? Är det ett tvång? En flykt? Rastlöshet? Fåfänga? Att stå på scen var tredje kväll genom livet. Bor man på scenen då? Är den ett hem?

Bland många andra dyker Ola Magnell upp och berättar om sin Dylan. Magnell lyssnade jag också på tidigt. Han räknades som udda fågel med finurliga texter och spröd röst. Ingen rocksångare direkt, mer eftertänksam men inte för allvarlig, ändå lekfull.

Läs Lahgers kärlekshistoria. Det är inte bara rockhistoria. Det är amerikansk historia. Och svensk. Det är Woodstock, Ingmar Bergman och Cornelis. Kanske att orden doppats i och rullats mellan ett par lahger nostalgi, samtidigt står den där artisten på scen, kväll efter kväll, och avsäger sig nostalgin genom att ständigt ta nya vägar, bryta upp, börja om.

Gå till Whildes bokhörna

Av Stefan Whilde 28 sep 2011 08:19