Arabisk poesi och samhällen före islam

Araberna, liksom vikingarna, lärde sig dikta innan de lärde sig bokstäverna. En poet var en analfabet. Hans styrka låg i hans verbala kraft, hans muntliga framträdande, som kunde begeistra hans åhörare och få dem att erkänna hans eller hennes övertag. För det var gott om kvinnliga poeter före islam och många av dem var fruktade sierskor och prästinnor, även om det var männen som kammade hem de största segrarna.

Långt innan Koranen dikterades, hade de arabiska stammarna utvecklat en avancerad poetisk ådra som användes främst för att cementera solidariteten inom den egna stammen. En stam utan poet var som ett träd utan frukter eller blommor, en steril och fruktlös mänsklighet. Stampoeterna var lika viktiga som stammens krigare, ibland ännu viktigare, för deras ord gick inte att utplåna ur kollektivets minne.

Araberna före islam beskrivs ofta som primitiva stammar, isolerade i sina öknar. Det stämmer inte. De var en viktig länk mellan den tidens södra och norra välden, mellan Indien och Etiopien i söder och Persien och Bysans i norr. Och de utnyttjade sitt läge för att berika sig på handel mellan dessa riken. Men de utnyttjades också, särskilt av Persien och Bysans, som hade var sin arabiska buffertstat vid gränsen, vilka utkämpade deras krig åt dem när de inte såg till att förse dem med slavar, guld, exotiska djur, rökelse och andra dyrbarheter.

Före Koranen var arabiskans poetiska alster helt och hållet muntliga. De överfördes muntligt från generation till generation och det arabiska språket hade blott en runliknande skrift med magiska förtecken som få behärskade. Den arabiska skriftens historia börjar först med Koranen. Boken hade så att säga ena foten i den muntliga kulturen, där den lästes upp Quran betyder just "uppläsning" och den andra i den skriftliga kultur som såg till att utveckla det arabiska alfabetet och teckna ner verserna från denna "uppläsning" för att göra dem åtkomliga för alla araber och se till att de inte förvrängdes eller förfalskades.

Detta betyder att den förislamiska poesin först kunde skrivas ned efter Koranen, vilket fick en del forskare att betvivla dess äkthet. Oavsett kronologin förblir denna poesi mer arkaisk i sitt språk och sina teman än allt som skrevs ner på arabiska efter Koranen. På så vis var den verkligen en spegel av stammarnas leverne, deras seder och bruk, och deras tro under tiden före islam.

Denna samlade förislamiska poesi är mycket omfattande. Man räknar uppemot hundratals kända poeter. Av vissa finns det tusentals verser bevarade och samlade i antologier som skrevs ned under islams guldålder mellan 700- och 900-talen. Men det skedde även redan under förislam en gallring som såg till att samla de mest framstående dikterna i det som kom att bli känt under namnet al-muallaqat, eller de upphängda.

Enligt sägen tecknade man ner dessa dikter med förgyllda bokstäver på läderbitar och hängde dem på Kabans väggar. Man är inte helt ense om vilka dessa poeter var som valdes ut på detta sätt och vars verser förevigades för all tid. Vissa påstår att det handlar om sju poeter, andra säger tio. Men Tarafa, som presenteras för en svensk publik för första gången i boken "Nomadens ode över livets flyktighet", räknas utan tvivel till dem. Dessa poeter berättar mer om arabernas kultur och samhällen före islam än alla historieböcker, som är ganska knapphändiga om skeendena på den tiden.

Bland de upphängda dikternas poeter kan man hitta irrande furstar, kloka hövdingar, ambulerande hovpoeter, vinälskare, en tapper och modig slav och så den unge Tarafa, vars långa dikt och liv "Nomadens ode" handlar om, och som blev bara 26 år gammal, innan han avrättades av kungens guvernör. Att denne "yngling" fick figurera bland dessa odödliga säger en hel del om hans konst. Likt en Rimbaud har han påverkat framtida generationer poeter, men olikt Rimbaud blev han känd redan under sitt korta liv, som en av de stora.

Hur ser då ett sådant förislamiskt ode ut? Ett ode består av tre distinkta delar. Den öppnas alltid med en "nasib", en kärleksförklaring till en älskad kvinna med varierande erotiska motiv. Därefter följer en så kallad "rahil", eller uppbrott, resan. I Tarafas dikt ägnas det långa rahil-avsnittet hans kamelsto, som beskrivs ingående och i de mest arkaiska och tekniska ordalag. För Tarafa ter sig kamelstoet som en abstraktion av all rörelse, men också en räddningslina undan döden. Efter rahil-avsnittet avslutas odet med det tredje momentet som ägnas förtal av fienderna, beröm för den egna klanen, självberöm och tankar som avslöjar Tarafas livsfilosofi.

Genom hela detta avsnitt kämpar Tarafa mot den dödsdom han tilldömts av överheten för sina bitande satirer. Han kämpar mot sin klans ovilja att ställa upp på hans sida när han själv visat sitt mod varje gång man behövde hans hjälp, vare sig det handlade om svärdet eller orden, och han berättar glatt om sin trefaldiga tro på livets goda: först kommer vinet, sedan viljan och förmågan att hjälpa de nödställda och så kvinnorna. För Tarafa finns det inget liv efter detta. Han tror på en gud, men denna gud är till för de levande. Hans fiender har ingenting att vara rädda för efter döden och hans vänner ingenting att hoppas på. Så väsensskild från Koranens budskap man kan komma, och ändå handlar det om ett och samma språk. Man kan förstå de problem profeten hade med att omskola sin samtid till Bokens löfte om ett evigt liv efter döden.

Tarafas ode uppvisar en kraftfull dialektik mellan individens kärlek för sin grupp och gruppens svek mot individen. Tarafa kunde ha räddat sig, vilket framgår av hans biografi som finns med i boken parallellt med dikten, men han vägrade. "Att fly", sa han, "vore detsamma som att erkänna sig skyldig." Han fick välja sättet han skulle dö på, enligt en sägen, och valde att dricka sig full på vin innan man skar av hans halspulsåder. Mordet på Tarafa var ett hedersmord, och dikten hans försvarstal.


Boken kan avnjutas av både arabister och läsare med ett allmänt intresse för poesi. Dess syfte är att visa rikedomen och djupet i den förislamiska poesin som är en viktig länk för en bättre förståelse av islam och vår tids araber. Som det står i förordet:

"Det språk skalderna använde på 500-talet är källan som kom att vattna all arabisk litteratur, konst och filosofi genom tiderna. Själva den heliga Koranen har använt det."

Av Hesham Bahari 21 sep 2011 11:48