Nina Hagens bekännelser

Nina Hagen
Bekännelser
Översättning: Janne Carlsson
Verbum förlag
Utgivning: September 2011

Punkrocken kom till förorten där jag växte upp. Det var i slutet av 70-talet och jag skulle börja högstadiet. Sex Pistols, Ramones och andra band förändrade världen. Några av mina kompisar var modigare än så och lyssnade på Nina Hagen, punkdrottningen från Tyskland. Då var det väl ingen som tänkte på eller reflekterade över att Nina, som mixade musikstilar helt ohämmat på ett innovativt och galet lekfullt sätt, hade en kristen tro, redan då och trots uppväxt i ett milt sagt ateistiskt hem.

Catharina Hagen kom till världen en marsdag 1955 i östberlinska stadsdelen Friedrichschain. Hon föddes "på ruinerna av ett fruktansvärt världskrig", med "ett minst lika bestämt uppdrag som James Bond". Hennes pappa var tryggheten, hans tålamod, skrivmaskinsknattret. Mamman, en scenartist och filmskådespelare, jobbade sena kvällar. Familjen hade en historia av tragedier bakåt, farfadern t ex, som varit bankman med judiskt blod, dömdes till straffarbete under Hitlers glansdagar och skulle så småningom avrättas i läger. Längre fram i Ninas liv kom sorgen och smärtan ifatt hennes pappa och denne började missbruka sömntabletter.

Föräldrarna träffades i en jazzbar, men äktenskapet knakade och skilsmässa togs ut. Nina rycktes ifrån sin far, flyttade till ny lägenhet med mamman som mest stod framför spegeln och sminkade sig i timmar när hon inte hade huset fullt av gäster hämtade ur det tyska kulturavantgardet. Nina umgicks mycket med grannflickan och dennas familj som tog henne med till kyrkan. Där mötte Nina Jesus. Men när hon försökte diskutera kristendom med sin mor blev det kalla handen direkt.

Den glättiga fasaden, med kändisfester och filmaffischer, kraschade när Nina en dag kom hem och fann sin mor i en blodpöl efter ett självmordsförsök. Sedan kom tonåren och de egna festerna, öl, funk, piller och trevande sex. Sångaren Wolf Biermann, älskare till Ninas mamma, förde in regimkritiken mot DDR:s socialism i familjen. Och författaren Heinrich Böll smugglade cigaretter från väst till Nina.

Det här är, som ikonen själv beskriver det, en bekännelsebok. Men framförallt så är det rätt och slätt en självbiografi. Och en läsvärd sådan. Det jag vänder mig mot, men som ändå känns typiskt för huvudpersonens egensinnighet, är inslagen av predikan i texten. Jag menar att alla har rätt till sin egen tro, men rent litterärt störs jag något av dessa kristenreligiösa avbrott i en annars väldigt välskriven berättelse med sin historik inte bara musikhistoriskt och sin öppna skildring av relationer mellan människor på livets väg. Här är rebellen, sångerskan, filosofen och mamman Nina Hagen i en otvungen historia utan skyddsnät, ett livsöde som rymmer sin alldeles egna svärta och glädje men som aldrig lämnar läsaren i sticket utan tvärtom bjuder in till ett slags gemenskap av funderingar och erfarenheter.

"För övrigt har varenda barn ett uppdrag, och för varenda människa har Gud en fullkomlig plan." Så ser hennes tro, hennes motto ut. Och oavsett vad jag anser om textens insprängda och baktunga väckelseord så är jag beredd att skriva under på mottot. Multikonstnären Nina Hagen bär på ett livsöde kantat av sex, droger och rock’n’roll. Men bakom klichéerna väntar människan.

Gå till Whildes bokhörna

Av Stefan Whilde 07 sep 2011 03:54