En vecka som alla andra

En vecka som alla andra - Hur lever en kvinna i dagens Sovjet?
Natalja Baranskaja
Almqvist & Wiksell förlag AB

"Olgas liv är en ständig jäkt, hon lever i skräcken att inte hinna med, att inte räcka till. Denna bild av vardagens verklighet förefaller kanske överdrivet konfliktfylld eller osannolik mot bakgrund av det officiella Sovjets progressiva kvinnosyn. ... 74 procent av läkarna är kvinnor och 69 procent av lärarna. Av dem som sysslar med vetenskapligt arbete är nära nog hälften kvinnor. Till detta kommer att likalönsprincipen i Sovjetunionen är i det närmaste genomförd. ... Den officiella statistiken visar att kvinnor i genomsnitt arbetar 18,5 timmar mer per vecka i hemmet än sina män."

Så skrev Carola Hansson i förordet till den svenska upplaga som utgavs 1975.

Är boken mer eller mindre aktuell i Sverige idag, jämfört med för 40 år sedan, då den skrevs? Enligt SCB:s Statistiska centralbyråns statistik över hemarbete från år 2010 skiljer det inte så mycket i hemarbetstid mellan kvinnor och män i Sverige. En timme om dagen, sju timmar i veckan.

Men vad innebär det att småbarnsmammor idag arbetar 35 timmar i veckan i hemmet, småbarnspappor 28 timmar och båda därutöver gör var sin 40-timmarsvecka som i praktiken kan vara mycket längre än 40 timmar? Och vad innebär det att många småbarnsfamiljer i Sverige idag lever långt från övrig släkt och att far- och morföräldrar också i regel är 10-20 år äldre när de får barnbarn än vad som var fallet på 70-talet?

På sjuttiotalet fanns det många vuxna hemma om dagarna. Min syster och jag hade ständiga barnvakter och dagmammor. Ingen dagishämtning eller lämning där. När min lillasyster sent omsider började på dagis var personaltätheten också betydligt högre än idag. Vi tillbringade veckor och åter veckor hos våra farföräldrar. Många vuxna fanns i vårt liv, tog hand om oss och såg efter oss. Sett i backspegeln ter sig därför också livet som småbarnsförälder mindre pressat.

Det är klart att en del av dagens småbarnsföräldrar även idag har möjlighet till hjälp av grannar, släkt eller vänner när barnen blir sjuka eller när det kör ihop sig i tillvaron eller med novemberlov, en extra jullovsvecka eller övernattning någon gång ibland. Men jag skulle gissa att det är betydligt fler av dagens småbarnsföräldrar som känner igen sig i Nataljas bok idag än vad som var fallet 1975, som känner igen det konstant dåliga samvetet och den ihållande tröttheten. Att livet inte går ihop trots ständig planering. Att vilan aldrig kommer, trots att orken sedan länge är slut.

Kanske gäller detta i än högre utsträckning familjer där något eller flera av barnen har någon funktionsnedsättning? Kanske är det därför jag tycker så mycket om den här boken. För att den är väldigt aktuell även i Sverige år 2011, åtminstone för vissa av oss. Detta trots att den skrevs av en ryska som föddes i Moskva, dåvarande Petersburg, redan 1908, och utspelar sig i Moskva i slutet av 60-talet.

"De som satt ihop enkäten vill veta hur jag bor"…."herregud de vill veta precis allt om mig"…"Fritid, gud så fånigt…Bara ordet är ju löjligt "fri-tid"…"Kvinnor upp till kamp för era fritidsintressen!" Det är inte klokt så löjligt…Fri-tid. Själv är jag mycket förtjust i sport, närmare bestämt löpning. Jag springer vart jag än är på väg. Med en kasse i varje hand. Hit och dit och upp och ner: till trådbussen - till bussen, ner i tunnelbanan - upp ur tunnelbanan."

"Det finns ingen anledning att önska allt åt helvete - allt är bra, allt är jättefint. Vi har fått en våning i ett nytt hus, Kotjka och Gulkja är världens underbaraste ungar. Dima och jag älskar varandra, jag har ett intressant arbete. Det finns verkligen ingen anledning att önska allt det där åt helvete, absolut inte. Vilka dumheter!"

"Jag stoppar två par fötter i sina stövlar, drar mössorna på de svettiga små huvudena, och jag har bråttom och skriker åt barnen som man skriker åt en häst man ska spänna för: "Stå stilla då, gör som man säger och stå stilla!"

"Under hela resan tänker jag på Kotjka. Det är sant att det är tjugoåtta barn i gruppen och det är klart att deras fröken inte alltid hinner eller ens orkar med alla."

"Tjugofem stycken…Vad är det för "norm" egentligen, vem kan ha kommit på den? Det är väl någon som antagligen inte har barn eller som inte har sitt barn på daghem…"

"Och jag skyndar mig på - jag vill hem till dem så fort jag kan. Jag springer och matkassarna svänger och slår mig på knäna. När jag sitter på bussen är min klocka redan sju."

"Hela våningen är ett enda kaos. Allt som vi bara slängde omkring oss under morgonens brådska ligger kvar i en förskräcklig röra."

"Hela morgonen håller de på och pikar mig inne hos oss för att jag inte förberett någon fråga och för att jag fördröjde seminariet. Jag lyssnar undergivet på vad alla missnöjda personer har att säga, ber om ursäkt. Men mina tankar är hos barnen."

Dialogerna, iakttagelserna, gestaltningen – allt är mitt i prick. Det är en inte så lite politisk och i alla avseenden mänsklig bok. "En vecka som alla andra" är helt enkelt en underbar bok av en mycket skicklig författare.

Av Anja Wikström 01 sep 2011 13:40