Konsten att höra genom väggar

Leonora Carrington
Hörluren
Översättning och efterskrift Kristoffer Noheden
Förlag: Sphinx
Utgivning: 2008

Bokförlaget Sphinx håller på att bli en intressant kraft med liknande programförklaring som Vertigo:

"Glöm inte litteraturparaplyet om du är en av dem som tycker det viktigaste är att följa med i samtidslitteraturen. För oss andra, som mer än gärna tillbringar våra liv i de dödas sällskap, är detta friska gamla regn en försmak av paradiset."

Sphinx är där och lyfter fram bortglömd och aldrig tidigare översatt litteratur, romaner som av olika anledningar nonchalerats av de svenska storförlagen.

Engelska författarinnan Leonora Carrington, som hamnade i Paris mitt under surrealismens högtryck på 1930-talet, blev obotligt galen och låstes in på spanskt mentalsjukhus och sedermera bosatte sig i Mexiko, kommer alltså i svensk översättning som första titeln i Sphinx nya serie Surrealismens kvinnor.

Romanen heter "Hörluren" och handlar om nittiotvååriga Marian Leatherby som bor hos sin son med fru och barn i ofrivillig exil i Mexiko. Hon har inga problem med hälsan och är vid sina sinnens fulla bruk, men drömmer om en resa till Lappland. Istället placeras hon på ålderdomshem bland andra oönskade tanter, den äldsta nittioåtta år gammal. Till hemmet, som drivs av en doktor Gambit vars filosofiska slutmål är att dagdrömmar tar mer på energin än att cykla, packar hon med sig hörluren hon fått av väninnan Carmella. Med lurens hjälp kan hon höra genom väggar.

Hemmets nyttiga och moraliskt fläckfria agenda, ett slags Inre Kristendom, är förstås rolig att revoltera mot, vilket Marian inser ganska snabbt. Tillsammans med resten av tanterna, däribland en fransk markisinna och en utklädd man som alla bor i arkitekturiskt märkliga bungalows, börjar hon rota i myten om den hånfullt blinkande abbedissan.

Samtidigt som Carmella planerar att frita Marian genom underjordiska gångar sker det ett giftmord på hemmet och doktor Gambits sexuella moral ifrågasätts. Situationen kompliceras, eller förenklas, av att en ny istid är på väg.

Romanens surrealistiska inslag känns till en början något konstruerade, i varje fall om man stilistiskt jämför med Boris Vian, Alfred Jarry och Marcel Aymé, men jag tycker att Carringtons fria och litterärt otvungna stil vinner i längden. Det finns ett system i kaoset och man ska också tillägga att den realistiska grundtonen, det jordnära, mänskliga, dominerar. Jag har stor behållning av vissa ockulta antydningar för att inte tala om humorn och den härligt dråpliga dialogen.

"Hörluren" skrevs på 1940-talet, gavs ut första gången i fransk översättning 1974 och på originalspråket engelska två år senare. Kristoffer Nohedens efterskrift om människan Carrington ger extra tyngd åt den svenska utgåvan.

"Konsten att höra genom väggar" ingår i serien Boken har inget sista datum

Gå till Whildes bokhörna

Av Stefan Whilde 30 aug 2011 14:18