Kroppskontroll

Anna:

Hon vaknade av en bultande huvudvärk och känslan av att behöva kräkas. Plötsligt vaken kände hon en malande ångest som började ta över hennes tankar helt: vad hade hon satt i sig i går kväll? Starkölen som hon till sist hade druckit ur hade sopat bort hennes hämningar tillfälligt och hon hade börjat äta av de äckligt flottiga korvarna och resten av den feta, äckliga maten som var framsatt. Hon mindes inte ifall hon lyckats få upp eländet innan hon somnade. Om inte hade hon säkert tuggat upp sig flera kilo i natt.

Det var hopplöst att gå ner i vikt utan att isolera sig. Folk omkring henne bara åt och åt. Hämningslöst satte de in sig fett och socker, det äcklade henne bara hon såg på. För att inte tala om lukterna.

Hon hasade sig ur sängen när hon tänkte på dofterna av fet bratwurst och klarade sig ända ut till toaletten innan hon kräktes. Hon undvek att se sig i spegeln medan hon blaskade lite kallat vatten i ansiktet och tvättade händerna med sprittvålen som skulle hålla hennes händer rena nog att stoppa ner fingrarna med tills hon äntligen kände lättnaden när maten hon just ätit var på väg upp. Hon gjorde detta efter de flesta måltider som hon inte kunnat avstå ifrån av social hänsyn men tyckte att hon aldrig blev tillräckligt smal. Hon kände sig plufsig, äcklig och fet hur mycket hon än gick ner.

Men hon visste hur oroliga föräldrarna var för henne och hon måste smyga med sin hårdbantning. Hon visste att föräldrarna kallade det självsvält och skolsköterskan kallade det anorexia men hon visste ju hur fet hon såg ut – till och med håret och huden var glansiga av fett. Bara hon kunde övervinna sitt begär att äta skulle hon te sig som hon ville te sig. Hon skulle duga helt enkelt. Vara cool och se ut så att alla andra avundades henne, hennes koll på läget.

*

Amina vaknade gradvis av värken i kroppen. Hur utmattad hon än kände sig så kunde hon aldrig sova länge. Värken i kroppens leder, främst i höfterna och i knäna, fick henne att byta sovställning hela tiden. Den tunna bastmattan var ingen tröst för det ömma skelettet och några fettreserver på kroppen hade hon inte haft på åratal. Inte sedan hon gift sig med Maamuus. Hon hade glömt känslan av att somna mätt och kände sällan någon hunger. Det var törsten som plågade henne dag och natt. Den sved i hennes lungor när hon tvingade kroppen att fortsätta gå, den torkade ut hennes slemhinnor så att de blödde och sved men hon lät inte smärtan hindra henne ifrån att ta nästa steg. Hon kämpade i minuter som blev timmar och slutligen dagar. Hon orkade inte går så fort och fyraårige Ilias fick klara sig själv i hennes takt. tvååringen i hennes famn och den lilla i ryggsjalen var tunga, så tunga, trots att de borde vara fjäderlätta så små och uttorkade som de blivit. De såg ut som små fågelungar och tvååringen hade för länge sedan slutat gråta. Hon antog att hans tårar helt enkelt tagit slut. Den minste levde i alla fall ännu och hon unnade sig själv lite av det dyrbara vattnet hon hade fått tag på, så att mjölken inte skulle sina i de magra skinnslamsor som för sex år sedan utgjort hennes fasta ungflicksbröst. Hon hade varit nästan 15 år när hon gift sig året innan den stora torkan kom och de hade haft ett fint år, Maamuus och hon. En egen ko ock egna odlingar. Nu var hon en trött 19-årig fyrabarnsmamma som redan begravt ett barn.

Det var omöjligt att försöka ligga ner längre och hon kunde lika gärna börja gå igen medan det ännu var natt, för med gryningen kom den obarmhärtiga solen som fick hennes andning att kännas outhärdligt tung. Hon flåsade som en sjuk hund när hon andades in och måste stanna var gång hon försökte ta ett nytt andetag, men hon fortsatte att gå som en robot i värmediset. Innan hon hasade upp knytet med den lille på ryggen satte hon sig ner och ristade ännu ett streck i de utslitna sandalerna som hon gjort varje dag sedan hon börjat att gå. Det var ganska många streck där nu men hon orkade inte räkna. Bara förvissa sig om att alla dagar i detta helvete skulle bli räknade. Av vem tänkte hon inte över. Det gällde att bara gå, gå rakt fram på den illa upptrampade stigen i det torra ökenlandskapet. Om hon gick tillräckligt länge måste hon väl till sista komma fram till något ställe där det fanns vatten och kanske någonting som växte? Så många hade vandrat före henne och inte lämnat någonting ätbart kvar. Hon måste avvika ifrån stigen för att leta efter någonting ätbart. Riskern att virra bort sig i värmediset var stor. Hon passerade dagligen de skrämmande bevisen på det när hon måste kliva över uttorkade rester av människor i den brännande sanden. Eftersom smärtan och törsten utplånat alla andra känslor klev hon över dem. Hon fokuserade helt på ett enda – att fortsätta gå.

*

Anna:

Förmiddagen var seg och hon slötittade på repriserna av de matlagningsprogram som trängdes i tv-bolagens tablåer. Matprogram som underhållning, matprogram som en slags lysten pornografi för sådana som hon. Hon följde slaviskt alla fantastiska recept från alla arga kockar och bakande Leilor hon såg. Tv tog inte hänsyn till att det fanns så många som hon. Som blev äckligt feta av nästan allting och därför måste avstå ifrån frosseriet.

Hon nöp sig förstulet i skinnet där hon satt i tv-soffans värme med en pläd över sig. Hon var så frusen nu. Det fanns lite löst skinn på låren. Men den stora katastrofen var brösten. De hade börjat anta formen av urgröpta meloner och börjat hänga neråt. Hon rös medan hon tänkte på de av hennes väninnor som förstörde sina bröst med amning. Aldrig att hon skulle förstöra sina på det sättet när man kunde använda ersättning. Det fanns visserligen inplantat med de var dyra. För dyra för henne. Nå det var knappast aktuellt i hennes fall. Hon hade ingen längtan efter sex längre. Den kick hon känt förr var bara där när hon lyckats få upp maginnehållet. När hon lyckats lura sin glupska äckliga kropp! Då kon den där kicken: Hög och ren. Så vem behöver sex?

Vad hon längtade efter en egen bostad. En fristad ifrån föräldrarnas ständiga försök att övervaka hennes matintag. Men den egna bostaden var en avlägsen dröm. Hon hade lyckats gå ut gymnasiet i våras men ännu inte varit tillräckligt frisk för att söka efter ett arbete. Eller tillräckligt smal, som hon själv tänkte, men var för klokt för att tänka högt. Hon kände på sig att ingen skulle vilja anställa någon som såg så fet och äcklig ut till något slags arbete alls. Hennes betyg var inte heller mycket att konkurrera med för hennes äckliga fetma och kampen emot den hade tagit all tid och kraft ifrån tanken på ett bra slutbetyg i skolan.

*

Amina:

Dagen blev bara hetare och hetare och hon insåg att nu måste hon snart stanna och vila under dagens hetare timmar. Hon tänkte inte på det. Bara gjorde det. När hon lagt ner schalen med den lille tvååringen krängde hon försiktigt av sig ryggschalen med den lille. Han såg ut som om han sov. Hon kände ängsligt med handen över hans hals. Jo, blodet pulserade fortfarande. Hennes tankar återvände till den sista kvällen hemma. Det var treåringens puls som slutade att kännas och när han gled in i koma vaknade han inte mera utan dog helt stilla i hennes armar. Hon såg den lilla jordhögen framför sig: hon hade inte orkat gå iväg med honom till någon begravningsplats utan grävt ner honom där hemma. Det växte ändå ingenting i den brända jorden längre. Hon hade inte gråtit sedan han dog. Sorg var en lyx hon inte kunde kosta på sig. Hennes kroppsvätskor var alltför viktiga för att slösas bort på det viset. Tankarna om sorg var inga bra tankar nu. Hon måste fokusera på det viktiga. Som att finna lite skugga, en plats att slå ut den medfarna bambumattan på och försöka få lite vila innan den värkande kroppen eller den fruktansvärda törsten åter väcker henne till sans. Hennes bröst kände som sega skinnlappar och hon hoppades desperat på att det åtminstone skulle kunna komma några få droppar ur dem innan det var för sent men någonstans inom sig visste hon att det redan var så. Hon skulle snart få besluta sig för vilket barn hon skulle försöka rädda. Alla tre skulle aldrig överleva, insåg hon utan att reagera känslomässigt längre. Den biten av henne som vrålade ut sin sorg var helt avstängd. Hon tänkte bara helt lugnt att utan tvånget att amma skulle hon inte behöva den vätska hon unnat sig utan kunde försöka dela ännu mera till fyraåringen. I första hand honom för han hade lättare att gå själv än tvååringen. Men babyn gnydde svagt och hon försökte ändå lägga honom till det uttorkade brösten. Hennes bröstvårta kunde i alla fall vara lite tröst för den lille. Och hon sträckte ut sig på bastmattan med barnen tätt tryckt emot sig. De hade slutat gråta efter vatten nu båda två. En barmhärtig dimma sänkte sig över dem i den värsta middagshettan. Hon somnade.

*

Anna:

Lördagskvällen låg framför henne och det var under helgerna, då hon fortfarande träffade folk, som hon hade svårast att svälta sig för vart hon än kom vräkte folk i sig de vidrigaste saker: hamburgare fulla av slaskig sås, drinkar och chips som bara drypte av fett och man drack öl och vin, vilket var en fälla för henne för då tappade hon lätt kontrollen och började vräka i sig varefter hon måste hålla sig bredvid en toalett för att försöka få upp eländet igen. Hon ville trots det inte sitta hela helgen med bara föräldrarna. Så hon klädde upp sig och skulle börja med sin make up då hon såg att hon hade två ordentliga kvisslor i ansiktet. Den ena på hakan och den andra på näsan. Kunde man verkligen dölja eländet med smink? Annars kunde hon inte visa sig ute. Hon kände sig yr när hon försökte ta på sig jackan och måste förvånad sätta sig ner igen. Hon kände sig som hon antog att mycket gamla människor brukade känna sig. Yr och darrigt svag i benen. Var hon sjuk? Hon kände sig ibland nästan som en icke levande robot. Så trött fast hon bara var en flicka på 19 år.

Av Sunny Börjesson 23 aug 2011 12:18