Förlåtelsens kraft

I begynnelsen var allting ett. Bara sekunder efter den stora expansionen av rummet och skapandet av rumtiden, Big Bang, nyanserades en enda kraft som, om man försöker formulera den i materia, bestod av elektromagnetism, kärnkraft och gravitation. Dessa tre ingredienser var inte delade ifrån varandra och kunde inte heller ställas emot varandra. De var en enhet, som "treenigheten" i människan det mentala, emotionella och fysiska.

Allt som existerar i universum kommer från denna enda kraft. Kraften fanns före "den stora explosionen/expansionen", men nu materialiserade den sig. Vetenskapsmän, astrofysiker, kemister, biologer, filosofer och shamaner tycks vara någorlunda överens om detta.

Samma händelseförlopp kan appliceras på jorden, vår egen planet. Planeten tros ha bildats för 4,56 miljarder år sedan. 0,56 år senare uppstod den molekyl som är förfadern till allt liv på jorden. Därefter påbörjades celldelningen. Och med människan kom artgränserna. Fram till idag har vi katalogiserat fler än 1,7 miljoner arter, men vi räknar med att upptäcka 10 000 nya arter per år. Dessa siffror gäller alltså efter de fem massutdöenden som "drabbat" oss sedan den kambriska explosionen för 535 miljoner år sedan.

Precis som förhållandet mellan de tre ingredienserna i urkraften så står alla arter på jorden i direkt relation till varandra. Helheten, eller enheten, är beroende av sina "delar" och "delarnas" samspel. Delningen gör bara att vi kan uppleva nyanser av urkraften eller molekylen, av det liv som är samma sak och i sig självt odelbart.

Men istället valde vi tidigt i vår historia att se motsättningar och avstånd i dessa nyanser. Vi såg orättvisor, gott och ont, rätt och fel, vi startade krig på grund av nyanserna och dessa krig var alltid ett vi-mot-dem krig. Vi kämpade, kritiserade, hävdade och tolkade.

Idag är hela vår tillvaro som vi upplever den präglad av polemik. Vi lever i villfarelsen att vårt samhälle står, och måste stå, underordnat blockpolitiken. Vänster eller höger. Lagen och de generella normerna pekar ut åt oss vem som är offer och vem som är gärningsman. Svart eller vitt. Kärleken mellan två eller flera människor är styrd av villkor, till och med undertecknade kontrakt. Genom dessa villkor och kontrakt eliminerar vi inte bara kärleken, vi försöker också förvalta dess ruiner på teorin om delning som motsats. Kampen mellan könen, kampen om ekonomin, om barnen, om friheten, semestern, boendet, tiden eller bristen på tid.

Vi slåss på barrikaderna. Mot det ena och för det andra. Men hur kan en kamp någonsin vinnas utan att generera mer kamp? "Vad ska jag sträcka fram, en öppen hand eller en knuten näve?" Kampen blir ett kramptillstånd, som när den knutna näven förvrids i kronisk reumatism. All polemik är riktad mot oss själva. Nerbrytande eftersom den låser istället för att öppna upp. Den slår tillbaka, som en bumerang, gång på gång. Vi får vad vi begär denna bumerangeffekt utlöses av attraktionslagen, en av få "lagar" som vi själva inte konstruerat och därför inte heller kan manipulera eller styra.

Dogmer, läror, politiska manifest och religioner tolkas olika och alla påstår sig veta vad som faktiskt är rätt, hur sanningen ser ut. Men hur kan en sanning tolkas och ha så många olika ansikten? Den kan tolkas därför att den inte är sann.

Frihet kan aldrig byggas på att få sin vilja igenom på andras bekostnad eftersom vi inte vet vad som är "rätt" eller "bra" för någon annan. Gemenskapen, samhörigheten ligger i att visa sig själv och därigenom alla andra respekt. Exemplen är otaliga; kolonialmakterna, ockupationerna i krigens tecken, de religiösa motsättningarna genom historien, könskampen och så vidare.

När vi kritiserar en annan åsikt än den egna försöker vi rättfärdiga vår egen åsikt. Behovet av att kritisera visar att vi inte är övertygade, att vår åsikt inte bottnar utan är inlärd. I en djupare kontext har vi genomskådat spelet intellektet, men väljer att hålla kvar vid det av vana och rädsla för att släppa egot.

Vi behöver inte använda politik eller religion som exempel när vi pratar frihet. Vi kan använda tvåsamheten. Kärleken. Och vi kan börja med att titta på en människa som har ett husdjur. Den här människan spelar inga spel inför husdjuret, hon försöker inte vara någon annan än den hon egentligen är. Och husdjuret accepterar människan som hon är. Vill inte människan kela så kommer husdjuret tillbaka lite senare för att bli klappat. Husdjuret är inte långsint, besviket eller förnärmat. Det ställer inga krav. Men hur blir det i relationen mellan två människor? Vi har alla varit där. Tänk efter. Hur är vi i en kärleksrelation? Kan vi med handen på hjärtat säga att vi inte ställer några villkor, att vi inte vill forma den andra, påverka, "rätta till" vissa beteenden? När vi gör detta, när vi kritiserar, så har vi slutat att älska. Vi har försökt kolonisera ett annat land, kan man säga.

När så relationen kraschar, ja, då står vi där med två olika versioner om vad som har hänt. "Det var hans fel." "Hon gjorde fel." Men vi är två om det. Attraktionslagen har fått oss att söka upp partnern. Något har attraherat oss. Något vi behövt just då. Ett behov som inte har så mycket med kärlek att göra utan mer med tröst, men ändå. Kan vi i det läget skylla på den andra utan att själva drabbas av kritiken? Kan vi vara ett offer utan att bli gärningsman? Och även om vi var två om det, så var vi bara två nyanser av samma sak. Urkraften. Molekylen. Två nyanser som intellektet delat i ett vi-mot-dem-perspektiv.

Vad händer om vi istället sträcker fram den öppna handen? Om vi förlåter, villkorslöst och utan vinning, inte den andra, inte partnern, men oss själva och därmed partnern, våra föräldrar, läraren i skolan o s v, för alla "fel" och "brister" vi fått höra att vi bär på? Hur påverkas vårt perspektiv då?

För att förstå universum som ett rum var vetenskapsmän tvungna att hitta på begreppet "mörk energi", en motsats till gravitation, nämligen antigravitation. Vi hittade också på "mörk materia", den osynliga materia som håller samman galaxerna. I och med dessa påhitt innehåller universum endast 4 "vanlig materia". Vi har också kommit fram till att eftersom universum expanderar kommer allt som existerar att dras ut till dess att ingenting finns kvar. Universum kommer att sluta som/återgå till ett enda tomrum. Jag tror att det är det tomrummet alltså tomrummet inom oss själva - mikrokosmos och makrokosmos som vi försöker fylla med kamp och polemik. Inte för att vi vill det utan för att vi har lärt oss att göra det. Genom att kritisera och bli kritiserade. Istället för att ge upp och förlåta.

Av Stefan Whilde 02 aug 2011 10:57