Psykiatrin måste tas på allvar

I dagarna debatteras det om Oslo-mannens psykiska tillstånd. En närliggande debatt handlar om hur medier bedömer till exempel islamister annorlunda än västerlänningar vid sådana här händelser. Till exempel så debatterades det mer om diverse religiösa kontakter som självmordsbombaren i Stockholm hade, än om hans psykiska hälsa. Jag tänker inte ge mig in i den debatten, utan ge mig på de väsentliga i frågan, vår allmänna kunskap om psykologi.

Psykologi är ett ämne som skiljer sig från många andra vetenskapliga ämnen. Det är ett område som fortfarande utvecklas och där nya upptäckter och insikter fortfarande görs. Det är också ett ämne som egentligen är tvärvetenskapligt eftersom det är nära knutet till molekylärbiologi och biologi. Flera olika psykiatriska diagnoser yttrar sig rent biokemiskt i att man har för mycket eller för lite av vissa signalsubstanser i hjärnan, vilket påverkar vårt beteende och vår personlighet. Det kan bero på genetiska orsaker, men också påverkas av kosten vi äter och det liv vi lever och den uppväxt vi haft. Så även samhällsvetenskap och politik berör ämnet psykologi eftersom resultatet av politik och samhällsplanering kan visa sig till viss del i människors psykiska hälsa.

Men det är också ett ämne som det finns stor okunskap i, och felaktiga kunskaper i. Den psykologi som lärdes ut till studenter på 50-, 60- och 70-talen är inte alltid aktuell idag och ibland felaktig. Det märks inte minst på den svenska rättspsykiatrin som fatalt misslyckas med att identifiera Thomas Quick som mytoman och istället ger honom någon annan totalt felaktig diagnos. Samtidigt som man tidigare i år bedömde Sveriges värsta massvåldtäktsman genom tiderna som tillräckligt psykiskt frisk för att få fängelse istället för sluten psykiatrisk vård. Jag är inte någon psykologistudent själv, men jag är ganska övertygad om att dagens nyexaminerade psykologer inte skulle ha gjort samma bedömning om de suttit i rättspsyks så kallade expertgrupper. Och hur kan jag vara så övertygad om det? Som jag redan nämnt är det ett område som utvecklas fortfarande och många äldre personers kunskaper är idag väldigt inaktuella såvida de inte tagit till sig de senaste decenniernas nya rön och upptäckter. Själv har jag för inte så länge sen pluggat ett par år molekylärbiologi och fått insikt om hur intimt förknippat hjärnans signalsubstanser och biologi är förknippat med psykologi. Under tiden jag pluggade så blev jag utbränd och har dessutom en släng av både social fobi och generellt ångestsyndrom, och har varit i kontakt med psykvård av olika slag många gånger vid flera olika tillfällen. Jag har en uppfattning om hur psykvården verkligen fungerar från insidan. Dessutom har jag levt nära och känner personer med borderline, ADHD och en del andra psykiatriska problem. Och på grund av ett ganska så naturligt intresse av att förstå mig själv och min omgivning så har jag läst in mig på en hel del på nutida böcker och artiklar om dess olika psykiska problem. Jag vågar nog hävda att jag har en mer aktuell kunskap än vad vissa äldre psykologer och psykoterapeuter har. Så det är med den legitimiteten som jag ifrågasätter vår kunskap om psykologi, och jag är inte färdig än.

Det största problemet är kanske allmänbildningen när det gäller psykologi. De allra flesta kommer aldrig någonsin i kontakt med ämnet i skolan, eller senare i livet heller. På ett fåtal gymnasielinjer kan man läsa psykologi, men de allra flesta gör det inte så vitt jag vet. Det folk känner till i allmänhet är det som de läser i media, som i sin tur ofta förlitar sig på så kallade "experter" vars kunskaper sällan ifrågasätts. Och hur ska en journalist som inte kan något om psykologi kunna bedöma om denne expert har inaktuella kunskaper eller inte? Risken är att de flesta av oss får en väldigt begränsad, men dessutom kanske inte helt korrekt, information om psykologi.

Dagens kunskaper inom psykologi är idag djup, konstig formulering, men vet inte om jag kan ändra utan att ändra för mycket men den är dåligt spridd. Det är inte många som känner till de undersökningar som visar att uppåt 60-70 av de intagna har psykiska problem eller missbruksproblem av något slag, och då är inte rättspsykiatriska anstalter medräknade. Man vet också idag inom psykologins värld att missbruk ofta är tätt förknippat med psykisk ohälsa, det vill säga att missbruket är ett symptom på den psykiska ohälsan och inte tvärtom. Många vet nog inte heller att en stor del av de intagna med psykiska problem utgörs av personer med ADHD, och att det finns lyckade försöksprojekt med medicinering som gjort de intagna mycket lugnare och hjälpt dem att klara av sina vardagliga liv lättare. Det är många påståenden nu, men jag hänvisar till mina källor efter artikeln och ber om ursäkt för att jag är för lat för att orka skriva ut vilket påstående som hör till vilken källa, men länkarna kan vara värda att läsa i sin helhet ändå.

Konsekvenserna för vår okunskap om psykologi är oerhört dramatiska, vilket nog få inser. I extremfallet så händer det som nyligen hände i Oslo, eller med Peter Mangs som sköt ner invandrare nyligen, och förmodligen gäller detsamma även för många av de islamistiska självmordsbombarna som snarare drivs mer av ett rubbat psyke än efter sin religion eller politik. Sedan kan man givetvis diskutera orsakerna till den mentala ohälsan, om det är något medfött eller en konsekvens av sin uppväxt och tidigare upplevelser, eller en kombination av de båda. Men det viktigaste är kanske ändå att sprida kunskapen om vilka katastrofala konsekvenser någon med psykisk ohälsa som inte upptäcks eller får vård i tid, kan orsaka sin omgivning.

Ett oerhört stort problem för de med psykiska problem är att de sällan är medvetna om det själva. Många inser säkert att de är annorlunda, men när man inte kan så mycket om psykologi så försöker man hitta andra förklaringar eller på olika sätt intellektuellt motivera sina åsikter och gärningar. Jag har själv varit där. Min sociala fobi debuterade redan i lågstadiet eller mellanstadiet, men det var inte förrän jag var 24 år som jag fick reda på att det ens fanns något som hette det och insåg direkt när jag läste om det att det var det jag hade. Då hade jag trots allt läst gymnasiepsykologi, men det stod inte ett ord om det i mina gymnasieböcker. Ytterligare nästan 10 år senare insåg jag att jag också hade en släng av generellt ångestsyndrom, eller GAD som det kallas, som jag heller inte visste vad det var förrän jag snubblade över en artikel om det. Och GAD-problemet bidrog förmodligen till min utbrändhet ett par år tidigare. Eftersom jag träffat och läst en hel del om olika psykiatriska problem så har jag lärt mig känna igen olika symptom och beteenden som är karaktäristiska för de olika diagnoserna, och har träffat många som har dessa diagnoser och som har uppenbara problem, men som inte vet om att det finns ett namn för deras problem, och hjälp att få för att må bättre. Det är väldigt väldigt synd, och något som hela samhället drabbas av på ett eller annat sätt.

Även om man lärt sig och insett vad som är ens problem så är man inte särskilt nära att lösa sina problem dessvärre. De flesta läkare verkar vara mer eller mindre skeptiska till psykiatrisk vård och antagligen är det mycket dyrare för vården än att skriva ut antidepressiv medicin. Men den antidepressiva medicinen ger bara lindring under den period man äter den. Det kan vara bra om man har en tillfällig psykisk svacka, men om man har livslånga problem som många med psykiska problem har, så är medicin inte en särskilt tilltalande lösning. De flesta antidepressiva mediciner idag har enorma bieffekter. Alltifrån starkt försämrad sexuell förmåga, viktuppgång, trötthet, apati, svettingar, och så vidare, och så vidare. Inte sällan är det dessutom flera av dessa biverkningar på samma gång. Det är inte många som står ut att äta sådana mediciner under hela livet. Det enda som kan ge en bestående förändring för många med psykiatriska problem är samtalsterapi med psykolog eller psykoterapeut. Du ska i princip vara på randen till självmord för att kunna få det genom landstinget, och jag överdriver inte nu. Det är oerhört svårt att få och högt tryck på de fåtal landstingsanställda terapeuter som finns. Däremot finns det ganska gott om privata psykologer och psykoterapeuter, men de kan kosta mellan 700-1300 kr för 45-60 minuter. De som mår sämst och är i störst behov av att tala med en psykolog eller terapeut är ofta sjukskrivna eller har svårt att klara av jobb och är därför arbetslösa och har väldigt dåligt med pengar. Att gå till en privat terapeut är därför inte ens ett möjligt alternativ för de som mår sämst. Paradoxalt och idiotiskt nog så måste man alltså vara tillräckligt frisk för att kunna jobba och tjäna pengar, för att ha råd att få psykiatrisk hjälp.

Det är hög tid nu att sprida kunskapen om psykologi. Låt alla gymnasie-elever åtminstone få en crash course i olika psykiatriska problem så att framtidens barn får en chans att i tid inse vad de har för problem. Och likställ framförallt den psykiatriska vården med den somatiska kroppsliga/fysiska vården. De är precis lika viktiga båda två. Det kostar att satsa mer resurser på psykiatrisk vård, som att t ex anställa många fler till landstingsvården, men kostnaderna och konsekvenserna blir förmodligen ännu större och värre om vi inte satsar på den.

Några källor till en del av det jag skrivit om:

Länk: sverigesradio.se

Länk: svd.se

Länk: sverigesradio.se

" target"_blank" class"bluelink">tLänk: bra.se

Av Tobias Jeppsson 01 aug 2011 09:23