Barn som umgås med äldre får respekt för livet

Jag hade en lycklig barndom, till och med underbar. Mitt liv utspelade sig långt ut på landet, med en ständigt hemmavarande mamma, och farmor ett stenkast bort. Jag hade djur i massor, och sjön låg nedanför huset med möjligheter att bada, fiska, eller ligga och studera sjöfåglar. Min mormor bodde i staden intill, och jag träffade henne minst en gång i veckan.

Med sorg i hjärtat ser jag mina små växa upp utan närvarande mor- och farföräldrar. Visst träffar de farmor och farfar ibland, men det är långt mellan gångerna. Mormor och morfar bor trettio mil bort, och träffar barnbarnen ännu mer sällan. Den där underbara samvaron med gamla får våra små hitta på annat håll. Det blir grannar och bekanta.

Egentligen vore det superbt för ungarna om vi bodde i så kallat familjehus. Jag tror att ungar som umgås med äldre och får lära sig historia ur deras perspektiv, höra om förfäder och vad som gällde förr i tiden, kort sagt lyssna på farmors eller mormors historia om livet, de barnen får en grundtrygghet och blir inga satungar som slår sönder busskurer och gamla tanter. De ungarna fylls av respekt för livet, en visdom som mamma och pappa inte är kapabla att ge hur mycket de än vill.

Av Anitha Östlund Meijer 21 jul 2011 15:01