Det unika mötet

Nu har sommaren kommit och med den också en hel drös med semestervikarier undersköterskor som ska göra så att andra kan gå på semester. Patienterna ska ha den bästa vården även om ordinarie personal ska få en välförtjänt vila efter ett stressigt år. I den kommunen jag arbetar i har man en instroduktionsdag för dessa sommarvikarier då man pratar om kommunens policy, delegeringar och annat som kan vara matnyttigt inför några månaders arbete.
Min chef tyckte det kunde vara passande att jag pratade i en timme om etik, bemötande och sekretess. Mitt hjärta for lite på turné av nervositet, men samtidigt såg jag det som en utmaning. Jag är inte mycket för att stå inför en hel hop med människor och prata, men efter ett antal poetträffar då jag reciterat mina egna dikter kände jag att det nog skulle gå bra.

Frågan var hur jag skulle lägga upp detta, och hur skulle jag nå dessa cirka 30 personer som kanske inte var sådär jätteintresserade. Jag började med att fråga mina patienter vad det tyckte var viktigt i ett bra bemötande. Jag kollade upp sidor på internet och landade såklart i ordet respekt som alltid dyker upp i sådana här sammanhang. Men vad är egentligen respekt? Vi slänger oss ofta med ord som vi uppfattar som allmängiltiga, men jag ville gärna gå ett steg längre och körde lite efterforskningar som inte gjorde mig så väldigt mycket klokare. Till slut landade jag i ordet lyhördhet som för mig innebär att jag stannar upp och försöker pejla in mig på en persons värderingar och önskemål.

När jag satte mig på bordet framför dessa mestadels unga människor, tog jag ett djupt andetag och tittade mig ut över församlingen och undrade vad de hade för förväntningar på denna timmen. Jag ville så gärna ge dem något med på vägen och hade därför i minnets kartotek hämtat möten som hade varit bra, men också sådana som varit dåliga.
Ju fler minuter som gick av denna timmen desto mer riktade jag in mig på just mötet mellan människor. Det unika mötet som kan generera så mycket glädje om vi stannar upp och tillåter oss att bli delaktiga. Jag vet också att jämnvikten mellan engagemang och professionalism är hårfin och inte alltid lätt att hitta. Den är något man lär sig över åren, men det är bara genom att utmana sin egen privata sfär som man hitta det bra mötet.

Som avslut läste jag något jag skrivit från ett fint möte mellan mig och en patient som jag hade på hospis för några år sedan. Det var helt tyst i salen när jag hoppade ner från bordet och jag önskade dem välkomna som mina kollegor denna sommar. Jag hoppades att jag i alla fall hade lyckats nå bara några av dessa så att de kanske kan få med sig några positiva erfarenheter denna sommar.

Denna ljumma sommarkväll, några dagar innan sommarsolståndet har jag haft ett av dessa möten. Jag tog med mig en stol och satte mig bakom garaget. Ansiktet riktade sig mot väster och den nedåtgående solen. Vinden hade lagt sig, och björkarnas grenar hängde tunga ner över min gräsplätt. Mellan mig och solen låg en ljusgrön veteåker som inte rörde sig och solens strålar lekte mellan stråna. Jag var här och nu och mötet med min vän naturen blev ett minne att plocka fram den där höstkvällen när mörkret blivit obarmhärtigt kallt och ickesamarbetsvilligt.

Av Birgitta Stiefler 15 jun 2011 22:25