Att vara ett utsatt barn

Jag, vi, kan ofta tycka att ni vuxna inte förstår. I sextio procent av fallen gör ni inte heller det. Och ni tycker att det är vi som inte förstår men vi förstår nog mer än vad ni vill i många fall. Sorry, småbarnsmammor – om ni hoppas att era barn kommer att bli riktigt trevliga små damer och herrar så kommer ni nog ha fel.

Min mamma knarkade från innan jag föddes tills att jag fyllde fem, mellan 2004 och 2005. Amfetamin. Min pappa flyttade när jag var två och var manodepressiv. Jag hade en två år yngre syster, med en annan pappa. Hon bodde inte med oss, mig mamma och hennes olika "män". Jag minns även att vi hade råttor – över femtio stycken. Några lärde sig att öppna burgallret och en dag var alla borta. Några bodde under grannens säng, men de flesta bodde i vår soffa.

Någon kväll knackade mammas ovälkomna vänner på. Jag hade precis kommit ut ur duschen och satt i vardagsrummet framför teven – Fred Flintstone och co, om jag minns rätt. Mamma körde ut mig på balkongen och kom efter när hon hade stängt av på teven och hämtat sin mobil. Vi satte oss ner samtidigt som de låste upp dörren. Jag upprepade frågan "vad händer?" tills hon väste "var tyst!" Mamma ringde sin äldsta bror, som då var mellan arton och tjugo, som skulle komma dit med sin far. Sen har jag inget minne förutom att jag fick åka polisbil och lämnas hemma hos mormor fem minuter därifrån.

Mamma åkte in på behandlingshem för att sluta med knarket. Jag fick bo hos mormor tills jag fyllde åtta, då mamma kom ut, drogfri och utan några andra problem. Jag hade också en ny bror – Charley, som ännu inte hade fyllt ett. Ett misstag, sa hon. Ett misstag på en finlandsbåt.

Det är fyra år sedan. Jag borde må bra, men jag har haft och har nog problem. Snatteri, tjuveri, problem i skolan – det är över nu, i alla fall de två första. Jag har hittat andra sätt. Går hos en psykolog som inte precis hjälper. För några månader sedan anmälde en hemsida mig till soc – skrev att jag "verkade må dåligt och behövde hjälp". Jag hade skickat in vissa texter och en av mina diktserier. Man lade dock ner utredningen på direkten – "hon är ju så positiv, hon kan inte må dåligt. Hon har bara ljugit." Ännu ett exempel på deras misstro. Låter det som att jag mår bra?

För mig finns det tre saker: Socker, datorn och böcker. Jag är hyperaktiv, har ett leende på läpparna 90 procent av tiden. Jag mår ju jättebra. Jag kan vara lite våldsam ibland, men det kan man ju inte klandra mig för. Jag är begåvad, ligger före i allt förutom den sociala biten. Vem bryr sig?

Jag vet att jag egentligen mår helt okej om man jämför med många andra. Men för mig är mitt liv det värsta av allas – även om jag är glad.

Brukar du påminna barn om att de egentligen har det väldigt bra? Sluta med det är du snäll. För oss unga som mår dåligt är våra egna liv de värsta. Vi vet att det finns de som har det värre – men det hjälper inte. Tänk på det nästa gång.

Av She Fl 01 jun 2011 14:45