Visst kan man läsa översatt litteratur

Vargas Llosas "Tant Julia och författaren", julklappsboken, har legat oläst länge nu. Den samlar damm på nattduksbordet men den finns där, nobelpristagarens verk. Snobbism? Jag har ställt in mig på en trög och rent plågsam läsupplevelse. Misstron mot översättare, som ofta förvränger budskapet, är ett gammalt trauma som fått mig att välja huvudsakligen svenska författare. Direkt från hästens mun ska det vara, liksom. Vem har träffat en talande häst, förresten? Äsch. Jag är lite rädd för någon, en översättare som kan missa något eller misstolka på vägen mellan kreatör och konsument.

Jag har länge begränsat mina läsupplevelser till svenska författare. Från början det mesta av Jan Fridegård, en del LO Johansson, våra vanligaste arbetarförfattare. Fogelströms Stockholmssvit. Tidvis det moderna för dagen av typen Klas Östergren. Guillous svit om den övermänskligt presterande kämpen Hamilton hade sin tid i min medelålder, spännande nagelbitare som de böckerna var. Film blev de också, men böckerna räckte för mig. Sista åren har jag försiktigt navigerat bland klassikerna, von Heidenstam, Levertin, Fröding, killar som behärskade ordbruk och bokstavsskötsel. Den som önskar vällustrysningar efter ryggraden rekommenderas att läsa Karlfeldts vistext "Här dansar Fridolin", även om det kanske inte är något för genusforskare. Och jag glömde – Birger Sjöberg.

Sven Delblanc skrev Hedebyborna. Vilken fröjd att få jämföra TV-produktionens Mon Cuisine i Ingvar Kjellsons lysande gestaltning med Delblancs originalmanus. Lars Gustafsson "Yllet", "Sigismund" och Per Wästbergs historier om flygledaren i "Luftburen" är historier som inte lämnade läsaren oberörd utan gjorde avtryck i minnesbanken.

Ett skrivande folk kan man kalla oss, trots utbudet från kring 50 TV-kanaler, och Facebook, ett så kallat socialt medium. Vad kan man egentligen använda det till, förutom reklam? Vi skriver: "Nu har jag ätit köttbullar och ska kila ner och träna på gymet". Är det socialt? Lika asocialt som den dagliga scenen på fiket: Baristan – varför kallas han så? – bär fram varsin latte till de unga Han och Hon som sitter mittemot varandra och talar med någon helt annan i sina mobiltelefoner. Socialt? Man kan bara hoppas att de ringer varandra ibland.

Jag sugs i i "Tant Julia och författaren". Oemotståndligt griper den tag och tvingar mig att vilja veta mera – trots att det finns en översättare mellan mig och författaren. En riktig yrkesman, en artist av samma kaliber som Vargas. Känns det som. Jag kapitulerar och viker ner mig. Visst kan man läsa översatt litteratur. I viss mån.

Av Lennart Lundwall 31 maj 2011 11:26