Vi dyrkar magen

Peter Mayle
Den perfekta omeletten
Richters
Översättning: Carla Wiberg
Utgivningsår: 2001

Som nittonåring förlorade Peter Mayle sin gastronomiska oskuld när han tillsammans med ärkeengelsmannen Jenkins reste till Paris. Van vid hemlandets flottiga chips och internatskolans gråsörja trodde han att han kommit till paradiset. De slumrande smaklökarna väcktes och Mayles förälskelse i det franska köket har sedermera djupnat till livslång kärlek.

Han är reseskildraren, humoristen och gourmeten från England som i bok efter bok återvänder till Frankrike och Provence. Han kan helt enkelt inte hålla sig borta och det tackar jag honom för. Att resa med Mayle är nämligen en lisa för själen och en revolution för gommen.

På tal om revolution: När giljotinen slog till 1789 och utplånade de franska adelsmännen blev kockarna arbetslösa. De tvingades öppna restauranger i allmänhetens tjänst, där av en nästintill aristokratisk hållning till mat, fast på folkets villkor. Eller som en pensionerad skollärare vid namn monsieur Farigoule behagar uttrycka det då han håller föreläsningar från sin barstol på byns kafé:

"Vi dyrkar magen, och våra överstepräster är kockar. Vi sitter hellre och äter än ligger på knä och ber."

Fransmannen njuter mat i timmar. Man kan se honom sitta där, med lysten, halvsluten blick, alldeles tyst, och smeksamt tugga pilgrimsmusslor, lammstek och macaronis et daube au vin du Médoc. Efter desserten kopplar han av med en god bok eller en tupplur. Peter Mayle möter originalen på sin lukulliska odyssé genom trikolorens land och samlar upplevelserna i Den perfekta omeletten Richters. I byn Richerenches, jordens himmelrike för tryffelälskare, deltar han i en katolsk mässa där den svarta diamanten - tryffeln - dyrkas. Det är fader Gleize som håller predikan på lengo nostro, "vårt språk", det vill säga provensalska:

"Bon Saint Antoine, donne-nous
des truffes en abondance… "

Efter gudstjänsten auktioneras den välsignade tryffeln bort. En bit på 220 gram går för dryga 2000 svenska kronor! Stolta ägare bjuds sedan på omelett, fluffig som molntussar på en sommarhimmel och fylld med… just det: Svart tryffel.

I Vogeserna ligger byn Vittel och Vittel är grodlårsnjutarens tillhåll. Där serveras låren sjudna i riesling, som pajfyllning, i en frasig gratäng med sparris eller med nudlar och sniglar. Fantasin är kockens enda begränsning. Medlemmar av grodsällskapet La Confrérie des Taste-Cuisses de Grenouilles de Vittel spatserar gatorna utsmyckade i kåpor och mössor i grodgrönt tyg, svepta i mantlar av siden och med mjuka trubadurbaretter, trekantiga hattar eller slokhattar i medeltidsmodell. Mayle blir till sin ohämmade förtjusning hedersmedlem.

Anekdoter och myter är som förrätter eller en saftig cigarr till konjaken. Vad sägs om tipset hur man får barn att sitta lugnt och lydigt på restaurang: Man ger dem vin utspätt med vatten så blir de dåsigt medgörliga.

Mayle hävdar bestämt att den franske kyparen är telepatiskt begåvad eftersom han vet vad du vill ha innan du själv vet det. Vi lär oss hur man flugfiskar grodor och varför det är ofint, på gränsen till förbjudet, att ha händerna under bordet medan man väntar på maten. Stjärnkockarna Ducasse, Guérard, Bras och Troisgros är lika berömda som popstjärnor och fotbollsspelare, vilket säger sig självt när nu fransmannens största religion är dinerandet.

Den perfekta omeletten gör finsmakaren lyrisk, det går jag i god för. Peter Mayle, numera bosatt med hustru och två hundar i södra Frankrike, marinerar orden med en sådan glädje och nyfikenhet att jag läser iförd haklapp. Och när det sedan dukas aligot sammetslen blandning av potatismos, vitlök och cantal-ost då packar jag väskan och tar första bästa flyg. Vi ses i Bresse där kycklingen smakar som bäst. Vive la France!

"Vi dyrkar magen" ingår i serien Boken har inget sista datum

Gå till Whildes bokhörna

Av Stefan Whilde 16 maj 2011 10:15