I huligandepån

En natt under min korta sjukhusvistelse hörde jag hur personalen placerade en patient i korridoren alldeles utanför sjuksalens dörr. Det förvånade mig att de inte nyttjade salens fjärde plats snett mitt emot mig, den som stått tom sedan gårdagen.

På morgonen när jag skulle duscha inför dagens operation såg jag att patienten i korridoren var en yngre man. Han hade ett igenmurat öga, slangdropp och bandage om ena handen.

Tillbaka från duschen, iklädd operationsskjorta och vita sjukhusstrumpor, lade jag mig åter i den nybäddade sjukhussängen. Efter någon timme rullade personalen in den skadade patienten från korridoren.

82-åringen mitt emot mig halvsitter i sängen. Han följer den nyanlände med blicken och antyder en hälsning men upptäckter att patenten ligger vänd åt andra hållet. Från min säng ser jag den nyanlände nyfiket lyfta sitt oskadade ögonlock. Han tycks inte uppfatta att jag nickar ett snabbt "välkommen". När systern ställer sängen rätt och rakt på plats rycker han till.

Patienten: Jag vill kolla en grej i skåpet.
Sjuksystern: Lugn, lugn – nyckeln ligger under kudden.

Han reser sig upp, lutar sig mot skåpet, tar fram nyckeln med den stora aluminiumbrickan, låser upp skåpet och rotar ivrigt ibland sina klädbylten. Han får han fatt i sin mobiltelefon, låser igen skåpet och lägger sig utmattad på sängen. Sjuksystern drar fram lakan och filt under hans tunga kropp för att stoppa om honom. Han sliter loss sängkläderna som han inte vill ha över sig.

Patienten: Kolla näsan, hur sitter den? Han tycks gny av smärta – men omöjligen från näsan ty den viker han brutalt åt vänster.
Sjuksystern: Den sitter rakt. Vad har du varit med om?
Patienten: Jag vart kängad.
Sjuksystern: Oj.
Patienten: Vi var på fotboll. Stadion.
Sjuksystern: Usch, jag får ju inte säga nå´t men fy vad dom slåss på Stadion.
Patienten: De´ va´ inte på Stadion, de´ va´ efteråt.
Sjuksystern: Det är lika hemskt ändå. Man ska inte slåss.
Patienten: Hmmmm För skams skull kan han tydligen inte säga emot här inne på sjukhuset – som protest nöjer han sig med ett långt hummande.
Sjuksystern: Vi får in både pojkar och flickor – det är hemskt att ni slåss.
Patienten: Äh, tjejer ska man inte slå. Hihi Han gnäggar ett tydligt hihi för att visa hur lite sjuksystern fattar. "Klart man att man kanske inte ska slå tjejer men..." – min tolkning.
Sjuksystern: Snart ska du få nytt dropp och sen ska du på röntgen. Ring på klockan om du behöver något.
Patienten: Tack.

Han tar fram sin mobil. Han måste anstränga sig lite för att läsa av skärmen. Han för pekfingret upp och ner över skärmen. Efter en kort surf stannar han upp och läser en stund. Efter den ansträngningen lägger han ned handen med mobilen, lägger huvudet rätt på kudden och suckar tungt. Men bara efter någon minut sträcker han på nacken och tar upp mobilen igen. Han sätter fingret på skärmen och väntar på svar:

– Tja
– xxx
– De e´ okej – De´ måste ju varit en 20 stycken va?
– xxx xxx
– Ja jag såg.
– xxx xxx xxx xxx xxx xxx xxx xxx
– Ja´ tuppade nog av i luften när jag flög bakåt – vilken känga...
– xxx xxx xxx xxx xxx xxx xxx xxx
– Och de andra?
– xxx xxx xxx xxx xxx xxx xxx xxx

En sjuksyster kommer in med instrument och mediciner på sin lilla vagn.

Sjuksystern: Hej, nu får du sluta. Hon viftar med journalmappen för att avbryta hans telefonsamtal.
Patienten: Mmmm xxx xxx xxx xxx Mmmm, mmmm. Du jag måste nog sluta nu, tja.
Sjuksystern: Kan du säga ditt födelsenummer?
Patienten: 7503...

Sjuksystern får sina uppgifter, tar blodtryck med mera och säger i förbigående när hon går: Snart kommer de hämtar dig till röntgen – hur känns det i huvudet?
Patienten: Det känns ju att man har ett huvud jag tycker mig höra en en kvidande underton.

Långt senare samma eftermiddag är patienten tillbaka på sin plats. Han ringer flera mobilsamtal och efterhand förs konversationen i allt mer uppsluppen och förväntansfull ton. Det är tydligt att det som hänt under gårdagen och natten varit en viktig händelse i patientens liv.

När han avslutat telefonsamtalen vänder han sig mot mig. Det finns ett visst triumferande drag i hans försök att möta min blick. Jag låtsas halvsova. Jag besvarar inte hans nästintill hurtiga huvudnick som jag möter under mina halvslutna ögonlock...

Det är så lätt att ha synpunkter på och formulera förslag till politiska åtgärder som stävjar huligansim och främjar allas vårt ansvarstagande för varandra. Så lätt att tala för idrottsvärldens framsida och mot dess baksida. Så lätt att formulera det som för majoriteten är självklart.

Jag befinner mig för första gången i samma rum som en huligan – i en sjuksal med livsuppehållande resurser. Som ovan sjukhusbesökare fylls jag av respekt för de engagerade människorna i professionen och deras varma och tålmodiga handlag. För min granne – huliganen – tycks vistelsen vara ett påtvingat avbrott i depån vid sidan om banan där ute. För honom tycks smärta och skador ge meriterande kompensationspoäng medan hans stallkamrater håller ställningarna ute i verkligheten.

Jag ska be någon av fotbollslagens supporterklubbar lära mig mer om detta fenomen och om deras eget arbete för att fotbollsfester ska bli och vara de sport- och glädjemanifestationer som de i grunden är.

Av Ulf Lönnberg 16 maj 2011 10:12