Jag har stängt byrålådan

En gång för mycket länge sen stod jag i en dragig godsvagn och diskuterade livets mening med Kent Lindfors. När vi hade klarat av den frågan så beslöt vi oss för att gå skilda vägar. Han skulle åka till Spanien och solen, värmen och ljuset och börja måla. Jag skulle stanna kvar i kylan och börja skriva på allvar. Jag har inte sett Kent sen dess. Men det har tydligen gått bra för honom för nu sitter han i Konstakademin och sina tavlor har han hängt upp lite varstans, både i Sverige och utomlands. Det är tveksamt om det har gått lika för mig. Visserligen har jag skrivit en förfärlig massa. Men för ett par år sen tyckte mina barn att det gått väl långt. "Nu får du faktiskt ge dig farsan! Menar du verkligen att vi ska ta hand om alla dina olästa och oläsliga skriverier? Nej, nej nej!" Ja, nog är det mycket. Vi beslöt oss för att väga mina samlade verk på guldvåg. De vägde 24,5 kg. Nu var det nån som fått reda på att det fanns nåt som hette Sourze. Där kan man tippa av nästan allt man skrivit. För antingen hamnar det för återvinning eller som brännbart materiel. Mina barn känner sig verkligen lättade av att ha ett bekymmer mindre.

Jag har tittat lite på Kent Lindfors konst. Det är inte mycket jag begriper. Men det är kanske inte meningen heller. Det är likadant med mina skriverier. Jag begriper inte mycket av vad jag har skrivit. Troligen tillhör jag Sällskapet Knäppskallar. Dock fick jag för ett par dar sen ett e-mejl från en person som tydligen hade läst vad jag hade skrivit på Sourze. Han trodde att jag möjligen skulle klara G-provet. Och han påstod också att flera andra hade läst mina skriverier och dessutom kommenterat dom. Helt otroligt! Nu tyckte han att jag nog från min bunker borde stiga upp mot ljuset och kommentera kommentarerna. Det där ställer jag mig mycket tveksam till. För har man en gång börjat ljuga ihop en massa historier så riskerar man att bli riktigt insnärjd utan att kunna komma loss.

Av Lennart Karlsson 13 apr 2011 11:54