Anhöriga informeras inte vid häktning

När min son blev häktad för mord på sin sambo letade jag efter föreningar eller andra som var eller hade varit i min situation. Att som mamma/pappa få veta att ens son/dotter sitter häktad är en chock och jag tror inte att samhället förstår vikten av stöd till den som drabbats. Jag tyckte inte att jag platsade i KRIS eftersom jag aldrig varit kriminell och då jag kontaktade brottsofferjouren svarade de att jag inte var ett brottsoffer. Därefter ringde jag inte till någon mer.

För att bearbeta det som hänt och för att bringa ordning i mina egna tankar började jag skriva en blogg, www.sannamamma.blogg.se där jag månad för månad sedan detta hände i augusti 2009 skrivit ner vad som hänt i mitt och min sons liv. Jag har även skrivit om vad brottet har inneburit för mina barnbarn som i ett slag blev av med både sin mamma och pappa och i stort sett även sin mormor och morfar.

Hur samhället behandlar föräldrarna till den som begått ett brott upphör aldrig att förvåna mig. Nu senast fick jag höra av en mamma att hon hade ringt och ringt sin sons mobiltelefon i över en månad och bara fått signalerna i mobilen till svar fram till dess att batteriet dött och sedan bara tystnad. Är det underligt att hon blev mer och mer orolig för varje dag som gick när hon inte fick tag på sin son?

Min egen sons pappa fick heller inget veta på över en månad. Även han hade ringt och ringt min sons mobil och tänkt när han inte svarade att, "han är väl upptagen med annat och ringer när han kan". Aldrig i sin vildaste fantasi kunde han tro att hans son inte svarade för att han satt häktad för mord och jag hade så mycket med allt runt omkring mig och chocken över det som hänt och jag tog faktiskt för givet att polisen skulle informera honom.

Jag håller nu på att starta upp en förening som heter F.A.T.E.G – Föreningen Anhörig Till En Gärningsman – eftersom jag tror att det finns ett oändligt behov hos oss anhöriga att få prata med andra som förstår det vi går igenom. Att vara mamma eller pappa till någon som begått brott gör att livet förändras drastiskt. Man måste gå med på att låsas in när man ska besöka den som sitter på anstalt, gör man inte det så får man inte träffa den intagna. Så någon valfrihet finns inte trots att man måste godkänna att bli inlåst. När sonen/dottern vill ringa så går kriminalvården igenom vilka kontakter man har och vilken sorts telefonanslutning. Har man bredbandstelefoni så blir man inte godkänd eftersom det kan missbrukas. Till mobil får han/hon heller inte ringa. När man besöker sin anhörige så måste man gå igenom en metallbåge och då måste man plocka bort allt på sig som kan ge utslag, till exempel bälten, BH med bygel men även BH-spännen kan ge utslag. Skorna tar de också och kollar separat, de vrider och vänder på dem för att se att inget är insmugglat. Man blir kontrollerad via kameror och får visa legitimation. En gång fick jag även bli visiterad av en stor hund som letade droger. Allt detta är såklart bra och det behövs säkert, men när man gång på gång ska utsättas för det själv och man vet att man aldrig skulle medföra något som kunde vara skadligt så känns det förnedrande. Jag tror inte att jag är ensam om den känslan.

Även hemmavid så blir de anhöriga föremål för människors blickar och förakt. En närstående till mig rynkade på näsan och visade tydligt vad hon tyckte om att min son hade gjort ren sin sambo och satt på henne nya kläder efter brottet. Att han gjorde det för att hon inte skulle se "sån" ut när polisen kom tog den här personen som ett bevis på att han inte är riktigt funtad i huvudet. Andra närstående har tyckt att barnen skulle adopteras bort, även morfar har varit mycket inne på det. Men deras förflutna försvinner ju inte för att de adopteras bort, det är väl bättre för dem att istället få det stöd och den hjälp som behövs just när de behöver det. Dessutom tror jag det är otroligt viktigt för barn att veta varifrån de kommer och vilka de är, i synnerhet när något sådant här har hänt. Den stora pojken som nu är fyra frågar och undrar och har mycket tankar och funderingar. Det är väl bättre att han kan dryfta dem med någon som vet ungefär hur saker och ting var hemma hos dem än att de måste fråga någon som inget vet. Jag har god kontakt med mina barnbarns fosterföräldrar och jag tror att de kommer växa upp till trygga och stabila män, mycket på grund av att de vet vilka de är och att de har ett stort kontaktnät även utanför sin fosterfamilj.

Så till alla som läser den här artikeln, tyck gärna till, men jag vill inte ha några påhopp mot mig som person. Min son har begått ett brott, men jag är oskyldig och har inget med hans brott att göra. Trots det så älskar jag honom och står upp för honom, för om inte jag gjorde det, hur skulle jag då vara som person? Döm aldrig någon på förhand. Innan ni vet ordet av kanske ni själva har hamnat i samma situation som jag!

Av S. L. 05 apr 2011 08:19