Persbrandt – vår offentliga missbrukare

Persbrandt har åkt fast i en poliskontroll påverkad av vin och kokain. Enligt löpen har han sagt att han älskar kokain och det är nog sanningen. Dagen innan försökte han säga som alla vi som har ett beroende säger för att försöka dupera omvärlden: "Äsch, det var ju inget, det var bara en lina som råkade åka in när jag stod där på toaletten helt harmlöst."

Persbrandt har försökt att sluta missbruka med hjälp av antabus och det har jag också, men den vägen är ett tvång. Trots allt går det att dricka genom en antabusbehandling, självklart med risk för att få hjärtklappningar eller till och med dö. Men droger är starkare än döden för oss som är beroende.

Persbrandt och alla andra som går på droger lever under en väldig press. Dels tänker vi alltid på hur och när vi ska ta droger igen - detta kallas för "planering" och den tanken är starkare än allt annat. Sedan har vi det kemiska beroendet som gör oss till helt andra personer än de vi vill vara. Persbrandt behöver gå in i behandling, han borde själv ge sig rätt att bli den människa han är. Men har man stora filmjobb liggande över sig och rådgivare som är jasägare så blir det som det blir. Det blir hans familj som får lida, som igen och igen får se sin make och pappa försvinna in i sin bubbla.

Jag kan säga att beroende är ett helvete på jorden tills dess att man kan acceptera att det inte fungerar med droger. Jag förstår att kvällstidningarna har det kul, särskilt Expressen som förlorat ett mål emot Persbrandt tidigare. Men så länge Persbrandt lever med droger så är det bara för dem att sitta och vänta på mer tokigheter och rubriker. Det enda som vi kan vara säkra på är att nästa löpsedel kommer att bli värre, för det är så vi beroende matar oss själva och vår omgivning.

Av Mikael Vasara 21 mar 2011 10:02