Folkets obegränsade ansvar för bankbubblorna

Riksrevisionens hårresande rapport om svenska bankerna i Baltikum slår fast att svenska folket har ett obegränsat ansvar för de svenska banksystemet men också för det Baltiska banksystemet. Bankerna har givits rätten att själva obegränsat utvidga denna garanti och därmed svenska folkets potentiella skuld. Detta visar att en bankdelningslag av typen Glass-Steagall omedelbart måste införas, innan svenska folket hamnar i samma typ av katastrof som USA av att ta ansvar för bankspekulationer flera gånger BNP.

Svenska folket har en potentiell skuld till bankerna som vida överstiger den svenska statsskulden. Den svenska staten har lämnat en garanti flera gånger BNP för att skydda bankerna och deras bubblor. Denna jättelika potentiella skuldsättning uppstod när staten, genom bankräddningspaketen efter bankkrisen 2008, påtog sig ansvaret för att hålla igång banksystemet. Garantin gäller i synnerhet de fyra stora "svenska" bankerna Nordea, SEB, SHB och Swedbank, som kallas de "systemkritiska bankerna", eftersom en kollaps idag av någon av dessa fyra hotar att blockera alla svenska bankers funktion och därmed hela betalningssystemet. Denna garanti kallas "statens implicita garanti" till bankerna, eftersom den inte finns direkt uttryckt i klartext och i belopp, utan följer av statens åtagande att se till att i alla lägen hålla igång banksystemet.

Så här sammanfattar Riksrevisionen dagens situation i rapporten "Myndigheternas insatser för finansiell stabilitet - lärdomar i ljuset av utvecklingen i Baltikum 2005-2007" riksrevisionen.se:
"Statens implicita ansvar. Staten har en implicit garanti att stödja banksystemet när det uppstår kriser. Det isländska exemplet visar att den garantin kan bli orimligt kostsam när banksektorn växer sig väldigt stor i förhållande till landets ekonomi. Idag har svenska staten inga verktyg för att begränsa storleken på banksektorn och den därmed sammanhängande implicita garantin."

"Genom att de svenska bankerna hade en dominerande roll i de baltiska betalnings-systemen fick svenska staten ett implicit ansvar för dessa och därigenom för ländernas ekonomiska stabilitet. Utvecklingen visar att svenska staten kan få ett indirekt ansvar för andra länders ekonomier när bankernas utlandsetableringar medför att de får en dominerande roll på kreditmarknaden."

Statens självpåtagna stora ansvar för bankerna kom också upp i Riksdagen häromveckan. I en debatt den 18.2 pressades finansmarknadsministern Peter Norman till att erkänna hur riskabelt regeringen hanterar situationen.
- Stödet till den svenska banksektorn under krisen räddade samhällsekonomin. Staten tog genom stödet en risk som l y c k l i g t v i s aldrig realiserades, sa statsrådet NORMAN M som svar på en interpellation 2010/11:197 om bankernas risker och statens ansvar av vänsterpartiets taleskvinna i finansfrågor Ulla Andersson. Hon sa:

- Fru talman! Vi är fortfarande i sviterna av den senaste finanskrisen, som orsakades av bristande politiskt ansvarstagande, privatiseringar och avregleringar och en grundläggande tro på att marknaden sköter sig bäst själv, ett ansvar de inte borde ha fått och inte ska behöva ta. Men det var vi rätt ensamma om att tycka, tyvärr.

- Nu ska de det här delvis åtgärdas, och förslagen är många kring reglering av finanssektorn, och det är mycket bra. Banksektorn i Sverige har de senaste tio åren vuxit sig allt större, från en sammanlagd balansomslutning på en gånger Sveriges BNP för tio år sedan till nästan tre gånger BNP i dag. Banksektorn har en unik ställning genom de direkta och indirekta statliga stöd som den omfattas av, stöd som innebär att systemviktiga banker inte antas tillåtas gå omkull, utan skattebetalarna finns där som en sista utpost.

Statsrådet PETER NORMAN svarade Anf. 106 :
- Jag ger Ulla Andersson rätt i att svenska bankers tillgångar i relation till BNP är j ä t t e s t o r a jämfört med övriga europeiska länders. Jag tror att vi ligger fyra eller femma i den tabellen. Det betyder att vi måste ha tummen i ögat i någon mening på bankerna.

- Att vi utfärdar implicit garanti för de här bankerna innebär inte att det är en garanti för kapitalägarna. Det är viktigt att komma ihåg. Vi har haft två bankfallissemang i Sverige de senaste två åren - det ena Carnegie och det andra HQ Bank. I båda de här fallen blev aktieägarna utan tillgångar, de skrevs ned till noll. Det är så det ska gå till. Om man missköter en bank ska man inte få några pengar över.

- Tanken i vårt förfarande är att om, vilket g u d f ö r b j u d e, de systemkritiska bankerna skulle få allvarliga problem är det aktieägarna som ska råka illa ut.Mina betoningar. Förf.

Att ha Gud med i bankstabilitetsförfarandet för att garantera att svenska folket inte skall påtvingas en gigantisk statsskuld, är inte särskilt övertygande.

Snuttekuddar av bankkapital

De hårresande avslöjanden som nu kommit fram från både Riksrevisionen och statsrådet Peter Norman visar att statens ansvar måste begränsas till att bara gälla de nödvändiga delarna av banksystemet, betalningar, insättningskonton, och kreditgivning. Staten kan inte ta ansvar för den spekulationsverksamhet och de bubblor bankerna skapar. Som den amerikanska finanskrisutredningen fcic.gov/ under ordföranden Phil Angelides satte lyset på, finns dessutom det så kallade skuggbankssystemet som är större än det officiella bankssystemet. Detta skuggbanksystem, som arbetar med derivat och annat som hålls vid sidan av balansräkningarna, är något som svenska staten också tvingas ta ansvar för.

Det håller inte att låta aktieägarnas kapital vara den banksäkerhet staten kräver. Det räcker inte ens om kapitalkraven ökas genom Basel III se artikel på Sourze eller extra stabilitetsfonder, när folket kan tvingas täcka nödlidande bankskulder på en eller flera gånger BNP. Det är som att förlita sig på en snuttekudde i en flygkrasch.

Statens ansvar måste omedelbart begränsas, genom att den systemviktiga delen av bankerna avskiljs från resten av banksystemet genom en bankdelningslag av typen Glass-Steagall. Denna del av banksystemet bör som tidigare kallas affärsbanker, och det är bara dessa som skall omfattas av den statliga insättargarantin och "statens implicita ansvar".

Resten av dagens spekulationsförgiftade banker, och den överlägset största delen, bör återigen kallas finansbolag och stå sitt eget kast. Är deras bubbelpapper inte värda tillräckligt får de avskrivas i en konkurs. Därmed befrias svenska folket från att ta på sig en gigantisk statsskuld för att täcka dem. Statens kan då använda motsvarande Riksbankens bankräddningspaket för att sätta igång riktiga investeringar i infrastruktur och produktivt arbete.

Bankkrisutredning

Bankdelningslagen måste genomdrivas omedelbart för att lyfta bort statens implicita ansvar för bankernas spekulationsförluster, vilket hänger som ett Damoklessvärd över svenska folket. När som helst kan tråden brista i en ny internationell finanskris och svärdet rasa ned, precis som det gjorde för det isländska folket.

Samtidigt måste orsakerna till den pågående finanskrisen belysas och de ansvariga förhöras, inte bara för de svenska bankernas verksamhet i Baltikum. Sverige behöver en bankkrisutredning, som den amerikanska Angelidesutredningen.

Statsrådet PETER NORMAN Anf. 104 talade i Riksdagsdebatten om den kommitté man tillsatt för att utreda banker i kris och andades om att bankernas kreditgivare dvs. marknaden skulle kunna ta smäll, dvs. ett första litet steg mot Glass-Steagall-principen att statens ansvar skall begränsas:
- Regeringen har nyligen tillsatt en kommitté som ska se över regelverket för hantering av banker i kris. ...I framtiden är det rimligt att också bankers kreditgivare tar sitt ansvar, och att riskerna för staten därmed minskar ytterligare, sa statsrådet Norman.

Ny bankkrislag nu!

Att begrava bankkrishanteringen i en lång utredning, vore att låta Damoklessvärdet hänga kvar över folket under de avgörande närmaste månaderna av eurokris, dollarkris, Brasilienkris och/eller hyperinflationskris. Det finns nämligen redan en färdigutredd svensk lagstiftning för banker i kris. Den gjordes av utredningen efter bankkrisen 1990-94 SOU 2000:66. I detta helt färdigutredda och remissbehandlade lagförslag begränsas statens ansvar till enbart insättargarantin. Det går ut på att banker i kris tas över av en offentlig förvaltare, som delar bankerna tillfälligt. Bankens alla gamla värdepapper sätts under konkursförvaltning. Samtidigt återöppnas i en separat verksamhet med hjälp av insättargarantin de bankdelar, som sköter bankkundernas insättarkonton och betalningstransaktioner. På så sätt kan den systemviktiga delen av bankerna fortsätta att fungera, samtidigt som staten ej tar över ägandeskapet eller på något annat sätt garanterar bankens alla skulder och förlustaffärer mot bankens kreditgivare.

Det enda som så småningom behöver tillfogas till denna helt färdiga lag, är att bankerna i kris skall utredas och rekonstrueras efter Glass-Steagall-principen, så att inte affärsbanksdelen åter sammanblandas med spekulationskasinot i finansbolagsdelen. När statens offentliga förvaltare är klar med konkursutredningen kan banken rekonstrueras eller läggas ned med dess separerade delar var för sig.

När väl Damoklessvärdet är borttaget, bör regeringens bankkrisutredning ägnas åt att likt Angelidesutredningen utreda ansvaret för bankkrisen och arbetslösheten. Utredningen måste ges klara direktiv att snabbt förbereda inrättandet av en permanent bankdelningslag Glass-Steagall, förbud mot derivathandel och vräkningsskydd för bostadsägare, samt införandet ett kreditsystem för att styra om finanssystemet till infrastrukturprojekt och bostadsbyggande.

Av Ulf Sandmark 28 feb 2011 11:00