Folket i Egypten har aldrig varit mer enat

Det egyptiska folket, som för bara en månad sedan ingen iakttagare hade trott var förmöget till minsta uppresning, för att inte säga en historisk revolution, har rest sig. Sextiotusen facebookmedlemmar sparkade igång det som kom att bli en vattendelare i egyptisk historia.

I maktspelet deltar tre huvudgrupperingar: En regim byggd på nepotism, korruption och repression, som i tre decennier har varit den främsta garanten för Israels säkerhet, en armé vars seniorer har gynnats av samarbetet med USA och som i fyra decennier har kunnat åtnjuta enorma ekonomiska fördelar, och slutligen en folklig uppresning som växt både i bredd och djup för varje dag som gått alltsedan den 25 januari.

Att döma av president Mubaraks andra tal till folket, följt av vicepresidenten Omar Solimans, tänker regimen inte avgå. Och hur skulle den kunna göra det, på så kort varsel, när det gäller att först säkra sin reträtt och sina ekonomiska intressen? Mubaraks förmögenhet uppskattas till mellan 40 och 70 miljarder dollar, en summa som skulle kunna göra Egypten skuldfri och sparka igång ett utvecklingsprogram som förändrar landets förutsättningar för gott. Och då talar vi bara om Mubaraks egen förmögenhet. Mubarak är bara spjutspetsen på en lång rad familjer och affärsgrupper som har gynnats av korruptionen och den ekonomiska laglösheten som har rått i Egypten de senaste 30 åren.

Många kommentatorer befarar nu det värsta. Armén kom ut med en första kommuniké några timmar före Mubaraks tal. I den upprepade arméns talesman arméns löfte till folket, att beskydda det och se till att dess rättmätiga krav uppfylls. Men orden kan få olika tolkningar. Arméns ledning är insyltad i regimens korruption, och vinner inte på en plötslig övergång till demokrati i landet.

Men armén består inte enbart av generaler. Flera lägre officerare har redan lämnat sina vapen ifrån sig och anslutit sig till demonstranterna på Tahrirtorget. En av dem, sergeant Ahmad Shuman, undrade inför Jazeeras kamera vad vicepresidenten har egentligen gjort för gott för Egypten. "Har han varit emot tortyren på våra polisstationer? Har han hindrat förmögenheterna från att lämna landet?" Sergeantens exempel följdes av flera ur arméns lägre grader. Blir de tillräckligt många imorgon? Trycket på militären som står vid Tahrirtorget är outhärdligt. Egyptiska armén är en förlängning av det egyptiska folket. Det är en värnpliktsarmé och inte en armé av professionella, och det finns få familjer i landet som inte har en medlem inom armén. Ett samhälle i samhället, med starka historiska och emotionella länkar till folket, inte minst på grund av alla de krig och uppoffringar som Egypten har fått uppleva alltsedan 1948. Anledningen till att generalerna inte vågar gå ut öppet mot folkets aspirationer är att de vet att en stor del av deras fotfolk redan har valt sida, mot regimen.

Regimen har egentligen få kort på hand nu förutom arméns så kallade "neutralitet" i denna historiska kamp om makten. Dess repressiva apparat har förlorat greppet över folket. Polisstationer och polisbilar runt om i landet har förstörts. Folket har tagit lagen i egna händer och skapat miliser för att försvara sina kvarter och byar. En återgång till det gamla systemet är otänkbar och ändå vill regimen sitta kvar tills presidentens mandatperiod tar slut, det vill säga om cirka 200 dagar. Det är den tid de behöver för att se till sina ekonomiska intressen, föra ut pengar ur landet och förstöra de arkiv som kan tänkas vara komprometterande vid ett kommande maktövertag. Det vi ser idag är inte en kamp mellan politiska entiteter utan mellan en maffia som vägrar ge upp sin makt och ett folk som vägrar ge upp sina rättigheter.

Sjätte april-gruppen som sparkade igång de största protesterna någonsin i Egypten redan 2005 i Mahalla, en industristad i Deltat, har varit ett av de bultande hjärtana i denna revolution. I en dokumentär på Jazeera i går natt fick vi se gruppens medlemmar in action och lära oss en del om deras filosofi och taktik. Dokumentären som utspelas under revolutionens första dagar visar hur de organiserade protestmarscherna och till och med hur 15 av gruppens medlemmar grips av den hemliga polisen. Deras talesman, Ahmad Maher, berättar om vikten av att ha ahimsa, icke-våld, som motto och ledstjärna om revolutionen ska lyckas. Det var också det som vi sett tillämpas under revolutionens första dagar, och som fick fler och fler människor att ansluta sig till Tahrirtorget. Det bästa och renaste i det egyptiska civila samhället står idag ansikte mot ansikte med det värsta och fulaste.

På journalisternas fackförbund kastades ordföranden handgripligen ut från lokalerna. 50 journalister inom al-Ahram, regeringens officiella organ, har skrivit under en petition som kräver presidentens avgång, hundratals tv-arbetare har demonstrerat och krävt ett slut på censuren. Enligt egyptisk tv demonstrerade ett par hundra i Alexandria och ett tiotal i Suez den 25 januari 2011! Revolutionen är ett faktum och regimen försöker vinna tid. I brist på intelligens och med sin sedvanliga girighet försöker den spela ut en redan splittrad armé mot folket. Men folket i Egypten har aldrig varit mer enat. Vi kan bara be att fredagen inte blir en blodig sådan.

Av Hesham Bahari 11 feb 2011 13:42