Media förstör liv i jakten på lösnummer och tittarsiffror

Jag hittade nu på morgonen en artikel som berättar om en man som för ett år sedan var medlem i ett gäng, men som han hade gått ur. Jag vet inte vilket gäng det var som han var med i. Nu efteråt har han tagit sitt liv. Troligen för att han blev utpekad som gängmedlem och hade försökt bryta med den livsstilen efter att programmet spelades in.

Att jag tar upp det här är för att jag tycker att radio är för snabba med att sända berättelser som denna och att tidningar allt mer går in för att sälja lösnummer och tjäna pengar på sina artiklar. Den tidning som har den smaskigaste framsidan tar man oftast, även om det kan vara mer intressanta artiklar i den andra tidningen.

Min son sitter på Kumla efter att ha dödat sin sambo. Han berättar att han satt och skakade i sin cell medan han väntade på att ett radioprogram, som delvis skulle handla om honom och hans sambo, skulle börja. I programmet sitter ett par killar på krogen tillsammans med journalisten och de säger bland annat att han är en skit. Ska det vara nödvändigt att sända? Jag tycker att media måste censurera sig och inte sända vad som helst.

Det finns anhöriga till honom som tycker om honom trots det han gjort och som försöker göra det bästa av det som hänt. Det verkar inte som om andra förstår att han faktiskt hade ett liv innan och kommer ha ett liv när han kommer ut också. Han är inte bara den som dödade sin sambo, han är en pappa, en underbar son och storebror. Vi som känner honom sedan han var liten trodde aldrig att han skulle vara kapabel till något sådant som han nu gjort mot sin sambo. Den enda slutsats jag kan dra är att han mådde så psykiskt dåligt och att han, som han säger, "brast i tusen bitar".

Jag har slutat att vara rädd för att prata om honom. Han är min son, jag är hans mamma och han finns i mitt liv även om han för tillfället är lite svåråtkomlig där på Kumla. Jag tänker inte skämmas för honom för jag vet att det inte bara var hans fel att det här hände. Han skulle ha behärskat sig, men han hade det inte lätt hemma. I journalutdragen står det hela tiden att den som pratade och tyckte var sambon, inte min son. Han försökte två gånger inom loppet av ett par månader ta sitt liv och både socialtjänsten och hans arbetskamrater visste att de hade det besvärligt.

I det senaste radioprogrammet pratar sambons pappa om att de en gång var i Stockholm och att de då hade det väldigt bra. Vad han inte nämner är att det var i månadsslutet juni/juli och bara drygt en månad innan detta hände.

Enligt vad som framkommit i journalutdrag ska han en gång ha slagit henne en blivit dömd till skyddstillsyn. Då knuffade han ner henne i sängen och satte sig på henne. Den andra gången som han skulle ha slagit henne var i maj samma år som dråpet inträffade. Då hade sambon stuckit någonstans med barnen och ringde när min son gått och lagt sig för han skulle upp och jobba tidigt på morgonen. Hon ringde och ville att han skulle ut ur lägenheten omgående, hon ringde och ringde tills han stängde av sin mobil. Sedan hörde han hur dörren öppnades, först var det hennes vän som tittade in och efter en stund kom sambon in också. Hon har sagt till honom att det var för att se om han hade tagit livet av sig. De börjar gräla om var barnen fanns. Min son har blivit väckt, han ska upp och jobba och hon kommer in i lägenheten utan barnen. Det är väl klart att han funderar på var de är! Det slutar i alla fall med att han trycker upp henne mot garderoben i hallen, hon tar sig ut ur lägenheten och på något vis snubblar de så att hans arm kommer runt hennes hals. Det blir en anmälan om misshandel eftersom hennes kompis har hunnit ringa polisen. Min son går i sin förtvivlan bort till järnvägsspåret och sätter sig och väntar på ett tåg. Men polisen hinner plocka bort honom innan dess.

Min son skulle aldrig, aldrig ha skadat den han mest av allt älskade om det inte hade varit något allvarligt fel på deras sätt att bemöta varandra. Han har till exempel berättat att hon har legat med en kniv mot hans hals flera gånger då han sovit. Det ska hon ha sagt till honom. Om det stämmer eller inte kan ju ingen få svar på idag.

I radio berättar min sons svärfar vitt och brett om hur dåligt de hade det. Jag har filmer i datorn som är filmade på dem under sommaren 2009 där de ser ut som vilken familj som helst. Jag ser inga tecken på att det skulle vara något allvarligt fel. De pussas och umgås och filmar varandra. Så ingen ska komma och säga att han bara slog och slog henne, för det stämmer inte.

Hennes pappa berättar också i programmet om att pojken slog och slog med sin lilla spade i sanden när ha han ska ha berättat för sin morfar om vad som skett. Det handlar om två knivstick. Har pojken sett något är det förfärligt, men jag undrar om han inte har snappat upp något då vuxna pratat om det som hänt eller att någon har berättat för honom? Och skulle han nu ha sett något av dådet så måste han få lov att bearbeta det med hjälp av psykologer. Min sons förra svärfar har inget att vinna på att lämna ut min sonson på det sättet. På vilket sätt månar han om sin dotterson när han gör så här?

Vad jag tycker är konstigt är att han får berätta precis vad han vill, men att ingen kontaktar mig eller min son så att vi kan ge vår syn på det som hänt. Även vi har saker att berätta som kan vara intressant för radiolyssnare och tidningsläsare, men vi väcker förstås inte lika mycket sympati som offrets anhöriga. Men är inte vi också på sätt och vis några slags offer och har inte vi rätt att få delge vår syn på saker och ting som har hänt?

Jag blir dessutom besviken på radion som hänger ut ett barn, utan att tänka på konsekvenserna för barnet. Får de verkligen sända vad som helst? har de ingen självcensur? Jag tycker media ska tänka sig för både en och två gånger innan de lämnar ut barn och deras föräldrar.

Av S. L. 08 feb 2011 12:45