Även vård- och omsorgspersonal ”undernärd”

Läs också: Eivor Karlssons artikel Många undernärda i äldreomsorgen.

Det finns flera olika anledningar till den undernäring som har rapporteras inom vården. Givetvis är näringsriktig kost med flera måltider under dygnet ett måste för dessa personer se hur danskarna fixar detta. Men personalen som arbetar med vård och omsorg är och blir mer och mer undernärda. När skall politikerna som styr vårt land i dag tänka på vad det egentligen innebär att ha "statsfinanserna i balans", vilket tydligen är deras mantra?

Om en balans skall tryggas måste den ha en stabil grund, annars raseras den snabbt och det gör väldigt ont. För oss som lever och arbetar i landet är det mindre intressant att ni politiker, oavsett på vilken nivå ni befinner er, kan skryta och stoltsera för andra EU-länder om hur bra det går med de svenska statsfinanserna. Men hur ser det ut bakom kulisserna? Det är dags för er politiker att fundera på vad som finns under er statsfinansiella balans. Jo, det är vi, den vanliga svenska människan ute i byar, samhällen och städer, som är ert kapital, faktiskt värt att sköta om. Utan oss hade er finansiella balans legat på minus.

Undernäringen är så stor hos vård- och omsorgspersonalen idag att de varken har tid eller kunskap att hjälpa omsorgstagna, våra anhöriga, med de behov de har. Jag vill med detta inte säga att det är personalens eget fel, utan det grundar sig på politikernas blind- och dövhet för de stora behov som finns inom vård och omsorg, idag och i morgon. De har tydligen inte heller sådan framförhållning, att de insett att omsorgstagargruppen kommer att öka, och det mycket snabbt.

Med dessa ständiga nerskärningar, för den ekonomiska balansens skull, får man två undernärda grupper – vårdtagarna och vårdpersonalen. Är man undernärd, vilket kanske är bekant, tryter orken och proteserna uteblir, vilket innebär tystnad från två stora grupper i vårt samhälle. Tystnad kan, för den icke intresserade, vara ett tecken på hälsa. "Hälsan tiger" säger man ju, vilket är mycket missvisande i det här fallet.

Hela "40-talist-proppen" går i pension om ett par år. Vem skall och vill då ta över det egentligen roliga, givande och utvecklande yrke, som vård och omsorg är?

Alla mynt har en fram- och en baksida. Baksidan av myntet har dessa personalgrupper redan slitit ut! När skall dagens och morgondagens omsorgspersonal få se framsidan? Jag tänker bland annat på olika fortbildningar som önskas och behövs, plus nya friska medarbetare. Kunskap är en färskvara som måste uppdateras, och att göra detta uppmuntrar för personalen. De nya grupper som är och kommer att vara i behov av vård och omsorg, har andra och utökade behov än gårdagens omsorgstagare. De har annat innehåll i sina ryggsäckar än vad pensionärer hade för bara 10-15 år sedan.

Som exempel kan vi titta på en idag mycket vanlig grupp vårdtagare, nämligen demenssjuka. Denna grupp kommer att växa mycket snabbt de närmsta åren, dels på grund av att vi blir allt äldre men också för att gruppen äldre utgör en större och större del av befolkningen. Då kan vi inte ha personal som är ovan eller till och med rädd för att möta denna grupp omsorgstagare, med sitt för samhället lite speciella sätt att agera.

Eller om vi tittar på kosten, som Eivor Karlsson tar upp. Måltiden kan vara det enda glädjeämnet för omsorgstagaren under dagen. Speciellt då personalen inte har resurser att "bara" prata bort en kort men viktig stund med den äldre personen.

Vi måste också utöka våra kunskaper om vårt mångkulturella samhälle, där omsorgspersonalen kommer att möta helt andra referensramar än vad man varit van vid tidigare. Man kan med lätthet göra listan på behovet av kompetensutveckling/fortbildning, mycket lång. Och det är bråttom.

En undersökning gjordes i förra månaden hos den yngre generationen som är på väg in i yrkeslivet. Det var en försummande liten del som kunde tänka sig att söka sig till vården och omsorgen. Själv tycker jag att det både är tråkigt och väldigt farligt. Men det är friskt tänkt av ungdomarna, för vem kan tänka sig att söka sig till ett yrke där man bara drar ner på resurserna? Där de aldrig får någon uppmuntran och absolut noll i kompetensutveckling.

Vem kommer då att ge "40-talits-proppen" vård och omsorg? Fortbildning är ett måste för många och stora grupper omsorgspersonal redan idag. Att ge dem detta skulle ge god valuta för samhället. Det skulle även öka kreativiteten och flexibiliteten hos personal som idag kan vara fullt upptagen med tidsramar, lagar och gamla principer på grund av det stand by-läge de befinner sig i och piskan de sändigt har över sig, och som i en del kommuner inte får tala om sin och sina omsorgstagares situation, varken med personer utanför arbetet eller med varandra.

Personer som arbetar ute i vård och omsorg är precis som alla vi andra, de har behov av positiv förstärkning och uppmuntran för att gilla läget. Dessutom kan det ge god PR för att kunna rekrytera ny och mer personal inför framtiden.

Och sist men inte minst – vård- och omsorgstagarna skulle få ökad livskvalitet, vilket även ger positiva ringar på vattnet till de anhöriga.

Av Ingrid Oscarsson Ling 04 feb 2011 08:09