Åldrandets ogripbara estetik

Grunddragen känns igen trots stor kalufs och märkliga kläder. Och byxor som sitter uppe med livrem, jösses... Nu förstår vi att vi befinner oss ungefär mitt i utförsbacken.

Falnande syn är ett säkert tecken för senioren. Telefonkatalogen lade vi åt sidan för många år sedan. Läsglasögonen, som alltid är i ett annat rum i bostaden, är plötsligt nödvändiga för att uppdatera sig via prasslande morgonmedia. Synskärpan avtar i samma takt som näshåren växer till sig. En barmhärtig effekt kanske, att inte se dem själv. Och äggfläcken på slipsen pryder sin plats i flera dagar, helt ogenerat. Tillsammans med såsfläckarna på de mörka byxorna. Eller de solkiga ficklocken på de ljusa.

Den smygande nedbrytningen satte igång några år före pensionsdatum. Vi larmar och bär oss åt om all den härliga ledighet som är i sikte, vi talar högljutt om allt som nu äntligen ska hinnas med och all tid som nu finns till det vi försakat i 30, 40 eller kanske 50 år. Men egentligen är vi rädda för den dag när vi inte längre behövs. När hurraropen och "hur ska vi klara oss utan dig" klingat ut lunkar vi hem med hjärtat i halsgropen och en slokande blomkvast i hand. Glädjelöshet är bara förnamnet. Vi har ju vant oss vid att inte ha tid till i stort sett mer än att förbereda oss för nästa pass i grottekvarnen. Så all tid kastar sig över oss på ett nästan kvävande sätt.

En pigg, rask, snygg och smart pensionist i min närhet berättar sålunda:

Efter minst ett års ryggläge på soffan med alla filmkanalerna i TV börjar man så smått ana ett ljus i denna destruktiva tunnel av mord och krig. Man reser sig med ett ryck en solig eftermiddag, stänger av TV:n med dess amerikanska telefonsignaler och polissirener, går ut och hör att tystnaden egentligen är 50 fågelsång och andas in djupt med tummarna i hängselstroppen. Här finns en hel del att ta tag i. Sköta bilen, sommarhuset vill ha halva din tid även på vintern och hemskötseln kan du ta merparten av som friherre då hustrun envisas med att jobba vidare. Många behöver en hobby. Andra börjar lite socialt pyssel som till exempel det gäng som går runt och besöker pensionärer och bara hälsar på och informerar om aktiviteter som vi Lediga Luddar och Luddor kan ägna lite av vår tid åt. Några av oss åker motorcykel om somrarna och tänker inte sluta med det förrän döden kommer som en befriare. Andra skruvar på ett skröpligt exemplar av sin ungdoms drömbil och kallar den finbilen. Alla sätt att hålla igång kropp och själ är bra. Inte rökning men ett glas vin eller en stänkare till fredagsmyset gör susen.

Hälsan håller sig längre med en dröm och lite längtan efter nästa livsmål. Och det största livsmålet – Att leva så länge så AP-fonderna går upp i limningen – det har vi nog gemensamt, gamlingar. Lev väl!

Av Lennart Lundwall 29 jan 2011 13:13