Bron

Steg för steg tog Amina sig ut på bron. Den var täckt av is och de tunna skorna hon hunnit få på sig vid flykten från hemmet rådde knappt på kylan. Med händerna djupt instuckna i fickorna tog hon ett trevande steg, men halkade och var på väg ned i det isande kalla strömmande vattnet när någon greppade tag runt hennes smala midja.


Mannen sade ingenting, bara lyfte upp henne i sina armar och gick med bestämda steg över bron. Pälsen han bar luktade lite unket, och Amina märkte att han hela tiden tittade bort från henne.

När mannen ställt ned Amina vände han snabbt på klacken och gick tillbaka innan hon hann reflektera över hans underliga sätt. Amina satte händerna som en tratt runt munnen och skrek av sina lungors fulla kraft. "TACK FÖR HJÄLPEN!" Sedan halkade hon vidare mot de små stugorna som låg en bit därifrån.

Huttrande tog hon sig flämtande till en av de små hemtrevliga röda stugorna med de så karakteristiska vita knutarna. Stelfrusen med vitnande händer bankade hon om och om igen desperat på en svart dörr med en vacker julkrans hängande utanpå.

Efter några sekunder öppnades den och en kvinna med rosiga kinder och degkladdigt förkläde tittade ut. När hon såg Amina förändrades hennes ansiktsuttryck snabbt från välkomnande till avståndstagande. "Du har träffat honom…så du är inte välkommen här. Sådant ställer bara till besvär." Med en smäll slog kvinnan igen dörren i ansiktet på Amina som började att gråta.

Några stugor bort stod en gammal man med käpp och såg det hela. Han vinkade till sig Amina och bjöd in henne i efter att han borstat av henne snön.

När de satt med varsin kopp te vid brasan berättade mannen som hette Filip historien om brogubben medan han varsamt lade sin ärrade, rynkiga hand över Aminas.

Av Anitha Östlund Meijer 11 jan 2011 07:56