Omtanke med yttre förhinder

När den lille lagt sig med kalla händer i en säng som polstrats extra med värmefilt och min varma kropp tänker jag på mannen jag såg i trappuppgången med sina kassar som hem och utan säker säng.

När mina fötter känns kalla och den gamla statargrunden får knäna att dras längre upp mot hjärtat i den ännu varma soffan tänker jag på de fattiga barnens önskelista till tomten.

När jag tänker på den store som just i denna stund i motvind strider med de nyfunna drivorna på grusvägen efter att ha hjälpt en god vän i stan landar mina tankar hos de ensamma människorna som inte har något sällskap att se fram emot till jul.

Katten Doris ligger på mitt snart varma täcke och jag skänker en tanke till alla djur utanför väggarna som inte har någon värme i närheten.

Men vad hjälper mina tankar när tanken i sig inte genererar något? Att ömma för de utslagna och värnlösa, de utan skyddsbarriär mot ondska, kyla och integritet hjälper dem inte om jag inte kan agera. Vad kan jag, och vi göra för att dessa individer ska känna mer trygghet och värdighet?

Så bra det hade varit om tanken hade varit enda hindret från att göra gott. Då hade mänskligheten inte lidit på det sätt som de gör idag. Istället finns den stora barriären "verkligheten" som stoppar tanken från att kunna skapa gott. I verkligheten sker saker trögt, och likt en lerig åker där stövlarna ständigt i de gamla spåren försöker vi förmedla och generera godhet utan större lycka. I verkligheten är åldern ett hinder för att arbeta i större hjälporganisationer. Man får heller inte agera utifrån hjärtat utan godheten ska gå via våra bankkonton till organisationer som ska förmedla hjälpen vi i tanken önskar ge till dem som inte har det lika gott som oss.

"Det är tanken som räknas" hör vi oss själva säga när vi inte hann ge utan verklighetens måsten höll oss kvar i trögheten. Tanken räknas så som ett frö till något gott, men räknas kan den inte då den inte ger något konstruktivt. Om tankens kraft till 50 hade kunnat synas i verkligheten hade jag varit nöjd, men i tider av stora organisationers suveränitet får vi de små människorna förlita oss på deras önskan om godhet.

Min nattliga tanke återvänder utan förankring i verkligheten till de som inget har. Det kunde varit jag, eller kanske kommer att bli jag. Hade jag varit där hade jag känt tacksamhet över en utsträckt hand. Den som finns här och nu, och som föddes för en minut sedan, från en människa till en annan.

God Jul på er alla denna iskalla vinter 2010

Av Birgitta Stiefler 23 dec 2010 16:10