Livet är en stor tävling

Det blir bara fler och fler tävlingar, och de blir allt större. Olympiska spelen i London 1948 går inte att jämföra med de senaste i Peking. TV och tidningar översvämmas av tävlingar. Från vaggan till graven är vi med i olika tävlingar. Vi ska hela tiden jämföras med varandra.

När jag gick i skolan var jag inte ett dugg intresserad av de olika ämnena. Jag var bara intresserad av att försöka vara bäst på proven. Och när man väl kom ut i arbetslivet så var det samma tävlingsmoment där. Det gällde att genast vässa armbågarna och vara bäst. Direktörerna i storföretagen tävlar som vanligt om vem som får högst pension.

Frågan är nu vad pensionärerna ska tävla om när de är ute ur arbetslivet. Jo, det finns nåt som Torgny Lindgren kallar "den ändamålslösa livsförlängande tävlingsleken". Det handlar alltså att bli så gammal som möjligt. När jag slutade skolan så var vi 18 i min klass. Jag har kollat läget och just nu har redan 6 av oss lagt av för gott. Så man kan undra om det verkligen stämmer med den höga medelåldern i Sverige. Det enda målet som finns kvar för pensionären är att bli den som blir kvar till sist. Frågan är vad man ska ha för mål då?

Pensionärerna har det kanske inte så lätt. Man kan dela in dem i optimister och pessimister. Optimisterna har i regel dåligt självförtroende. Och de tror allt och alla om gott. Men det är det sista man ska göra. När verkligheten inte stämmer överens med kartan så blir det genast en krasch. Men vi pessimister kan känna oss trygga. Vi har ett gott självförtroende och vi står på säker mark. För oss stämmer verkligheten överens med kartan. Och vår husgud är William Shakespeare.

En skugga blott,
som går och går är livet,
en stackars skådespelare
som larmar och gör sig till,
en timmes tid på scenen
och sen ej hörs av.
Det är en saga
berättad av en dåre.
Låter stort,
betyder intet.

Av Lennart Karlsson 10 dec 2010 12:29