CIA mer lik redovisningsbyrå än underrättelsetjänst

Trots att det gått nio år sedan den 11 september 2001 är Osama bin Laden fortfarande på fri fot. President Bush lovade strax efter terrordåden att bin Laden skulle tas "dead or alive". Trots att amerikanska skattebetalare har betalat ut nära 500 miljarder dollar till underrättelseetablissemanget i USA så är man inte närmare ett gripande av bin Laden idag än man var för snart tio år sedan. Och ingen har ett bra svar på följande: Var är Osama bin Laden? Var är bin Ladens närmaste medarbetare, Ayman al-Zawahiri och var är talibanernas befälhavare Mullah Omar?

NATO-tjänstemän tror att ledarna för al Qaida gömmer sig någonstans i nordvästra Pakistan medan Mullah Omar tros förflytta sig mellan Quetta i västra Pakistan och Karachi. Pakistan är ungefär dubbelt så stort som Kalifornien och Karachi har en befolkning på 18 miljoner, så att finna dessa tre är som att leta efter en nål i en höstack.

Trots det är kritiken svidande mot underrättelseetablissemanget. Om CIA och andra myndigheter hade varit privata företag med samma mål, det vill säga att gripa eller döda bin Laden & Co, och så kapitalt misslyckats så hade aktieägarna för länge sedan revolterat, sparkat ledningen och aktiekurserna hade varit försumbara. Istället har anslagen för CIA och andra myndigheter exploderat och nära en miljon amerikaner som arbetar inom underrättelsetjänsten har tillgång till de mest hemliga uppgifterna.

Vad innebär det då att ha tillgång till de mest hemliga uppgifterna? Inte speciellt mycket, om man dömer efter innehållet på de tusen dokument om kriget i Afghanistan som offentliggjordes av WikiLeaks i juli. Det mest förvånade med denna hemligstämplade information var att den inte innehöll något överraskande. Istället omfattade den sådant material som en vanlig läsare av nyheter sedan länge känt till: Delar av Pakistans militära underrättelsetjänst stöder talibanerna!

Underrättelsetjänsternas egen lilla hemlighet är att mycket man behöver veta inte är någon hemlighet egentligen. Bin Laden förklarade krig mot USA via CNN 1997 och upprepade detta i ABC News året efter. Han följde upp dessa hot med att bomba två amerikanska ambassader i Afrika och sedan med attentatet mot örlogsfartyget USS Cole i Yemen.

På sommaren 2001 gav bin Laden och hans nära medarbetare en intervju med "the Middle East Broadcasting Corporation" där de antydde i grova drag om en kommande attack i USA vilket också utmynnade i den 11 september. Bush fick en briefing på sommaren samma år om en förestående terroristattack i USA men hotet togs inte på allvar.

Al Qaida och taliban-liknande grupper offentliggör ständigt videofilmer och trycksaker där de klargör sina strategier och sin taktik. Allt finns tillgängligt på nätet. Kriget med al Qaida och associerade grupper är det första kriget där källorna är tillgängliga. Det är en stor skillnad mot det kalla kriget där allting var hemligt. Ändå är USA:s underrättelsetjänst organiserad som de stred mot en supermakt istället för en lös sammansättning av jihadistiska nätverk.

Resultatet av detta är att CIA mer liknar en redovisningsbyrå än en modern underrättelsetjänst. Detsamma gäller för anställningsförfarandet. Nya agenter anställs under premissen att de, med miljoner dollar till sitt förfogande, skall bekämpa en stormakt – inte löst sammansatta nätverk spridda över hela världen.

Al Qaida har ingen egen kapacitet att köpa spioner inom USA:s underrättelsetjänst och de har också visat att de inte har förmågan rekrytera agenter inom USA:s regering. Ändå får sökande till CIA och andra organ problem om det visar sig att de har släktingar i arabvärlden eller har tillbringat tid i länder som Pakistan. Det är ju precis de egenskaperna och erfarenheterna som krävs för att bli man ska bli en effektiv spion.

Föregångaren till CIA, "the Office of Strategic Services", rekryterade flerspråkiga agenter som var familjära med europeisk kultur och som tog stora risker i det naziockuperade Europa. I dagens CIA hade dessa modiga män och kvinnor inte klarat av den omfattande och omständiga kontrollen av den personliga bakgrunden, en kontroll som också tar orimligt mycket tid i anspråk på grund av byråkratin.

Mestadels har det arbete som gjorts för att reformera underrättelsetjänsten handlat om byråkratin och dess ansvarsområden. Dessa åtgärder har ingenting att göra med den avgörande frågan de amerikanska skattebetalarna ställer sig: VAR ÄR BIN LADEN? Det problemet kan bara lösas genom gediget, traditionellt spionage.

Ett exempel på hur felaktigt underrättelseorganen arbetar var reaktionen på det misslyckade försöket att spränga ett amerikanskt passagerarplan på väg till Detroit julen 2009. För att utföra attentatet hade al Qaida rekryterat en nigeriansk akademiker med en examen från det elitistiska University College i London vid namn Umar Farouk Abdulmutallab.

Informationen om Abdulmutatallab fanns tillgänglig i systemet och han kunde ha stoppats innan han gick ombord på planet om det inte hade varit för den enorma byråkratin. Lösningen på denna händelse var att anställa fler analytiker! Men det var helt fel slutsats. Hela underrättelseetablissemanget är överfullt av information.

Vad kan då göras? President Obama skulle utse någon inom USA:s regering med uppdrag att finna bin Laden och att koordinera ansträngningarna av den 16 myndigheter som USA:s underrättelsetjänst består av. Vid anställningen av nya agenter skall de med regional erfarenhet och kunskaper i språk samt med förmåga att penetrera och infiltrera de jihadistiska nätverken prioriteras. Byråkratin måste skäras ned och ansvarsområden klargöras samt att se till att placera fler agenter på fältet.

Av Bo Dunfors 01 dec 2010 11:56