Jag låter vädret bestämma

Så sitter jag här med täcket omkring min kalla kropp och fötterna känns som små nätta isklumpar. Utanför viner det i åkern, och ännu en vinter undrar jag varför jag bor här. När jag innan idag var inne hos grannen och vi tittade på vår andra granne i fjärran som satt fast i ett envist snötäcke utropade jag att tjusningen med att bo här var att man är med i alla årstider.

Så här nio timmar innan jag ska bege mig ut klockan 06.00 i morgon på en igensnöad grusväg är mitt utrop inte lika imperativt.

Jag har nu bott här i 11 år och hade detta varit för fem år sedan hade jag envist kört in på grusvägen på min väg hem från jobbet för "jag ville ha bilen med mig". Idag tänkte jag om och insåg att vädret inte bryr sig om vad jag vill, så jag satte bilen 2,5 km i närmaste by och gick med min mongolska päls som går ner till fotknölarna varmt omkring mig, och på min väg tänkte jag mig in i fantasin att jag gick på den sibiriska tundran, långt från alla hus och utan säkert mål. Fantasin är rolig och kan få en att trotsa många enformiga situationer. Väl hemma sken mitt ansikte och de röda kinderna sken som klara juläpplen.

I morgon är det årlig julfest på jobbet som ska hållas på Grand Hotell i Lund och om man uteblir får man 700 kronors avdrag på lönen. Eftersom jag lär få gå x antal gånger på grusvägen i stark blåst får nog dagens fantasi bytas ut mot en annan, eller varför inte mot några strofer av Händels Messiah. Allt handlar om inställning och det blir så oerhört påtagligt att vi lever i ett stressigt samhälle när sådant här med snövettvillighet inträffar. Då tvingas jag bort från allt vad skyndsamhet heter, för visst är det så att vi ofta måste skynda oss till eller från något? "Jag kommer när jag kommer", som jag sa på jobbet i morse när jag ringde vid sju när bonden hade bestämt sig för att inte ploga nere hos oss, utan vi fick ta fram skyfflar och skotta oss ut till den civiliserade grusvägen. Som tur är bor inte alla mina kollegor på landet så någon var i tid för morgonmötet med undersköterskorna.

På vintern när vädret bestämmer är det tid att slappna av och finna den innersta kärnan, för vi kan inte påverka så mycket ändå. Egentligen tycker jag väldigt illa om vintern för jag blir kall ända in i själen, och den tinar först upp i maj månad när mina föråldrade fräknar gör sig påminda, men jag har funnit frid med vintern på detta sätt. Att detta är tiden på året då jag låter något annat bestämma min takt.

Ta det lugnt i julstressen gott folk och se fram emot "sommartårtan" som snart kommer.

Av Birgitta Stiefler 29 nov 2010 22:01