En litterär tragedi

Titel: Draksådd
Författare: Johan Tralau
Atlantis
Utgivning: Sommaren/hösten 2010


Redan i baksidestexten till Johan Tralaus "Draksådd - den grekiska tragedin som politiskt tänkande" radas förväntningarna upp. Politik och moral är allmänbegrepp, luddiga i sig, men genomsyrande för de mänskliga kulturerna. Frågorna som Tralaus binder ihop sitt verk kring och som sätter igång fantasin är:

"Måste man lyda lagen? Har man rätt att göra uppror? Vem skall bestämma över de dödas kroppar?"

Inledningsvis slår Tralau fast att den irrationella antika dramatiken med poeten Sofokles i första ledet måste försöka ses genom förnuftets ljus. Förutom Sofokles, som levde på 400-talet f Kr, räknas Aiskylos och Euripides till de tre grekiska tragöderna.

Tralau väljer att bygga sin text och sina teser utifrån ett av Sofokles mer kända dramer "Antigone" han tros ha skrivit närmare 120 dramer under sin livstid, men endast 7 finns bevarade.

Grundfundamentet kretsar runt 1 när det principiella politiska tänkandet uppstår, 2 hur de grekiska tragedierna ska läsas enligt Hegel, 3 vad Hegel menade med poesi och 4 huruvida "Antigone" kan läsas som en sorts iscensatt politisk filosofi.

Och redan här riskerar Tralau att förlora min uppmärksamhet. För det han skriver, argumenterar för eller emot när han dristar sig till att argumentera och analyserar utgår inte ifrån honom själv eller hans egna erfarenheter i kombination med det historiska perspektivet, utan handlar i mångt och mycket om andras, i synnerhet Hegels, tankar.

Språket, eller låt oss säga jargongen utan att mena något nervärderande med det, är dessutom så akademiskt att innehållet bara öppnar sig för personer som rör sig i samma kretsar.

Tralau är visserligen docent i statskunskap, det framgår tydligt av bokflikens presentation, men också docenter borde kunna hitta en klang som når utanför institutionernas skyddade värld. Annars riskerar uppsåtet tyvärr att bli elitistiskt, till och med sekteristiskt.

Jag saknar själ och espri. Analyserna blir sökta in absurdum, resonemangen känns konstruerade. Med stor ansträngning tar jag mig igenom boken utan att få ut något av den. Under läsningen ropar mitt intellekt efter en autodidakt kraft som kan ruska liv i de på pappret utsökta frågeställningarna.

För Tralau sitter i grunden på stoff som gör sig väl i alla tider och som skulle kunna intressera många. Men "Draksådd" är en litterär tragedi och ett allt för effektivt sömnpiller. Detta inte sagt av elakhet utan som uppmuntran till ett mänskligare, mer levande språk nästa gång det beger sig.


Läs fler recensioner i Whildes bokhörna

Av Stefan Whilde 12 nov 2010 11:53