Finns det någon kärlek kvar i Malmö?

Svaret är nog ja. Den gångna söndagen var beviset. På en dag tog MFF SM-guld, samtidigt som polisen haffade den så kallade "Lasermannen nummer två", på sannolika skäl. En förvirrad 38-årig enstöring som gillar cyklar, uppenbarligen har problem med utlänningar och verkar lida av autism.

Men folk blir skjutna här dagligen ändå. Vi har gäng. Och då och då härjar någon serievåldtäktsman någonstans i stan. Så var är kärleken? Finns den kvar i den här vindbitna gamla arbetarstaden? Klart den finns!

MFF tog SM-Guld och av olika anledningar kunde jag tyvärr inte närvara på matchen. Ännu en gång skäms jag. Men jag vet att MFF har en stark ledning och ekonomi med många unga talanger så jag ser ljust på Europaspelet, EM, U21 och nästa Allsvenska säsong. Svensk fotboll har förbättrats. Låt oss hoppas att Johan Dahlin, Mehmeti och Rexpethi stannar en säsong till. Men som vi säger här nere – "Det löser sig!" Sen fick vi ju några miljoner när Zlatan gick till Milan så lönerna borde inte vara några problem.

Lasermannen nummer två har äntligen plockats av polisen. Inte för att skottlossningarna kommer att sluta i stan, men de kanske minskar något och kanske min flickvän vågar hålla mig i handen igen när vi går till ICA, som den spagge hon tycker att jag är.

Men kärleken ligger inte bara i söndagsnattens firande och alla ljusblå halsdukar som det skyltades med på stan måndagen efter. Kärleken ligger i min kvartersaffär där jag handlar chips, kritar cigg och frågar grabben i kassan hur det går i skolan innan jag säger – "Ha det bra!" och tar de tre trappstegen ner till min gata. Gatan där jag kan få lite stryk eller kanske bli lämnad ifred. Det ligger lite kärlek i respekten. "Han är galen", javisst. Varför inte?

Jag är inte rädd. Jag är lite som Asterix fast tvärtom, jag är bara rädd för djupet mellan Rödby och Puttgarden. Jag har någonstans insett att rädsla enbart kan hindra mig i livet. Om man bortser det där svarta djupet då.

Kärleken ligger i att folk fortfarande reser sig på bussen för de äldre. I att vi går med ljusblå halsdukar på stan och spontant skriker "SM-GULD!", till en komplett främling som skriker samma sak tillbaka.

Kärleken ligger i att hundarna har en egen strand, i att råttorna lever i fred i buskarna och käkar falafel. Kärleken i att knappt inte höra någon prata skånska på Möllan längre, småländskan är accepterad nu. För 15 år sedan, kanske vi som de omogna snorungar vi var då, hade klappat till någon bara för deras uppländska dialekt. Nu passerar vi och ler kanske mot varandra. Man tänker annorlunda när man passerat 30-strecket. Tack och lov.

Så vad är vi rädda för? Gentrifieringen? Den inhemska invandringen till det populärkulturella området Möllevången? Våldet? Vem bryr sig? Livet är för kort för rädsla oavsett dialekt och jag som gärna skulle flytta till vart fan som helst hade ju varit tvungen och anpassa mig där ändå. Kanske till och med bidragit till en förändring på gott eller ont. Fast jag hade sett till att lära mig språket så fort så möjligt, och nu pratar jag inte om dialekt, den kommer jag alltid att stå för och antagligen bre på lite extra när jag sitter där ensam på någon nattöppen krog i Stockholm i närheten av NK-huset med lysande plastpalmer och skit.

Så vart ska vi med vår skånska? Jag har flera gånger provat på att ha aensamma utekvällar i Stockholm med min vackra dialekt. Folk ville inte ens prata med mig. Jag är inte van vid sånt, i min hemstad kan man gå ut ensam klockan nio på kvällen för att somna i sin säng tolv timmar senare efter en natt med ett måhända okänt men trevligt sällskap på någon svartklubb eller efterfest. Sen blir det ju lite skit av allt ibland. Men sån är ju världen, eller? Och många anser ju inte ens skånska tillhöra det svenska språket, men vem bryr sig?

Så vi skjuter lite här i Malmö, slåss lite och kanske är vi en smula fattiga, generellt. Men vi pratar med varandra. Ibland är den ena parten arg och okänd för att den andra parten som råkar vara glad. Då slutar det i regel med en öl till och eventuellt med en liten blåtira som ändå är borta efter en vecka eller så. Men oftast blir det kärlek av det hela. Vi pratar med varandra här, till skillnad från i Stockholm där man bara verkar slänga sneda ögon mot varandra innan man ens öppnar munnen och inte ens väjer för varandra när det råder kollisionskurs på trottoaren.

Här använder vi våra munnar på gott och ont, för det mesta löser det sig. Och skulle det råda kollisionskurs på Södra Förstadsgatan tar båda parterna ett litet steg åt sidan. En liten kompromiss med en liten fin tanke i bakfickan. Men i Stockholm verkar folk vara rädda för varandra, verkar iklä sig pansar för att gå och hyra film. Jag har till och med blivit armbågad av en dam i pensionsåldern för att jag inte hoppade undan tillräckligt snabbt. Det känns som om man som skåning är Titanic i det orubbliga isberget Stockholm.

Göteborg är bättre. Kärlek verkar ha med fiske och varvsarbete att göra. Kanske en sjuk sanning? Sen har jag sett kvinnor med chihuahua-accesorarer iklädda löjliga bebiskläder hundarna alltså, i Malmö med. Men de längtar nog bort och har TV3 och Kanal 5. Kvinnorna alltså, hundarna längtar nog efter något helt annat.

Så finns det någon kärlek kvar i Malmö? Klart det finns! För i den här fuckade staden behöver vi bara lite smuts och vänskap och det har de flesta av oss förstått. Om man nu bortser från vissa svin som importerar flickor, snor deras pass, skjuter på folk eller de som driver in heroinpengar från bottenskrapet, det vill säga de stackarna som tigger pengar utanför ICA eller apoteket på Bergsgatan.

Malmö är smuts, världen är smuts. Och smuts kan i alla fall bli en fin timme med lite skitiga hjärtan. Och söndagen var en bra dag! Lasermannen nummer två åkte dit på sannolika skäl. MFF tog sitt välförtjänta guld. Någonstans där emellan finns det en smula mer kärlek inom räckhåll. Om bara för några sekunder.

Så när du sätter dig på Tempo på Möllan så är du inte annorlunda, du hade lika gärna kunnat sitta utanför Apoteket med en utsträckt hand. Tro mig, vi är alla lika under olika premisser.

Malmö är en liten stad och världen gick en gång att resa runt på 80 dagar. Nu går det snabbare. Tipset är bara att undvika Östersund – Försäkringskassans högborg.