Himlen är oskyldigt blå – Bill Skarsgård briljant och au naturel

Betyg: VG
Titel: Himlen är oskyldigt blå
Genre: Drama
Regi: Hannes Holm
Manus: Hannes Holm
Musik: Soundtrack med bland annat Ted Gärdestad
Medverkande: Bill Skarsgård, Peter Dalle, Björn Kjellman, Josefin Ljungman, Amanda Ooms, Peter Engman med flera
Speltid: 111 min
Premiär: 15 oktober

"I rymden finns inga känslor" är min personliga favorit. Skarsgård porträtterar autism på ett sätt som Leonardo DiCaprio inte ens var i närheten av i "What’s Eating Gilbert Grape". Det var en lite udda och helt, helt underbar film, där han kom helt till sin rätt.

Men tillbaka till Hannes Holms senaste skapelse, som fick sin världspremiär på filmfestivalen i Toronto. "Crowdpleaser" kallades den dock för där. Med tanke på en viss nakenscen, kan jag tänka mig att den inte var någon "censorpleaser" precis. Å andra sidan, det är 70-talet som skildras, det är en svensk film och det är inget revolutionerande som visas, även om viss media valt att förstora och analysera just den scenen. Ärligt talat, Bill Skargård är varken den första eller den – med största sannolikhet - sista Skarsgård att visa sig au naturel på filmduken.

Öppningsscenen, där en ung Björn Borg med trätennisracket i högsta hugg, blir intervjuad av Lennart Hyland om sitt framtida tennisliv ger en, som stolt sjuttiotalist och tennisnörd, gåshud på armarna. Mer sjuttiotalsfrosseri blir det givetvis med Zingoläsk, utsvängda jeans, några av de maffigaste polisongerna i historien och Ted Gärdestads finstämda låtar. Titeln ”Himlen är oskyldigt blå” är hämtad just från bröderna Gärdestads låt, som för övrigt faktiskt kom på svenska först 1993.

Mot en bakgrund av brunt och orange berättas historien om Martin Håkansson, en kille i andra ring som bor i höghusen på Lidingö. Martin har det inte lätt. Medan polarens pappa tjackar färg-tv efter färg-tv, plågas han av sin egen, grovt alkoholiserade, far en synnerligen osympatisk Björn Kjellman. Martin är alltid på något sätt killen som kommer i kläm och åker på stryk. Medan bästa kompisen drar iväg till Sandhamn för en sommar av seglarläger och tyresötjejer, ska Martin hjälpa sin mamma, en dagmamma, med att få det att gå runt och överleva pappans terror. Men just denna sommar, sommaren 1975, blir det andra bullar. Efter att ha erbjudits ett sommarjobb på Sandhamns exklusiva seglarrestaurang, flyr han betongen i stan mot friheten i Stockholms skärgård. För första gången, kan man ana, är han fri att bara vara Martin och göra vad han vill. Det är i och för sig inte helt utan komplikationer.

Han faller hals över huvud för servitrisen Jenny Josefin Ljungman medan restaurangchefen Gösta Peter Dalle tar honom under sina vingar. Bakom den glamorösa fasaden i skärgårdsidyllen döljer sig en helt annan verklighet och innan Martin vet ordet av har han trasslat in sig i en av de största skandalerna i svensk kriminalhistoria.

”Himlen är oskyldigt blå” baseras på den sanna berättelsen om det största narkotikatillslaget i svensk kriminalhistoria, när den så kallade Sandhamnsligan sprängdes 1975. Ligan fick sitt namn för att en av huvudmännen drev Kungliga Svenska Segelsällskapets restaurang i Sandhamn i Stockholms skärgård. Både tillverkning och försäljning försiggick vid och från lokalerna.

Peter Dalle varierar mellan att vara någon slags substitutpappa för Martin och att vara en i raden av människor som spöar upp honom om han gör något fel. Dalle hittar en fungerande balans mellan att vara en lagom slemmig playboy som försöker simma med de stora societetsfiskarna, och en öm förstående fadersgestalt åt Martin. Trots sina egna tillkortakommanden känner han vad Martin behöver.

Mer än en film om en av Sveriges största knarkligor är det en film om att växa och stå upp för sig själv och den där sköra, jobbiga och helt oförglömliga tiden mellan barn- och vuxenvärlden. Vem skildrar det bättre än Skarsgård?

Av Malin Dunfors 19 okt 2010 10:44