Det blir inte bättre än så här

Författare: Peter Høeg
Titel: Elefantskötarnas barn
Översättning: Ninni Holmqvist
Förlag: Norstedts
Utgivning: Oktober 2010

Jag räknar danske författaren Peter Høegs "De kanske lämpade" 1994 till en av alla tiders bästa romaner. Det är inget fel på hans övriga produktion heller, om säger så. Och man kan inte klaga på dramatiken kring hans person, mytbildningen håller hög klass.

Efter "Kvinnan och apan" 1995 försvann till exempel Høeg "spårlöst". Han drog sig undan rampljuset i elva år. En scoopkåt ung journalist hittade honom på Jylland, där han, hyst av den nyandliga rörelsen Vækstcentret, levde ett stillsamt liv långt från västvärldens kvävande överflöd.

Den scoopkåta journalisten var Natalia Kazmierska, som vid tiden knäckte för Expressen, och hon skulle bli en av dessa kulturrasister som hånade Peter Høeg inför hans stora comeback.

Comebacken kom 2006 med "Den tysta flickan", ett hisnande äventyr om clownen Kasper Krone, en märklig flicka och tolv nunnor.

Nu är han tillbaka med "Elefantskötarnas barn" och kulturrasisterna, framförallt de svenska, har varit framme och kritiserat honom för att skriva romaner om övermänniskor, romaner som inte är rotade i den klassiska realismen, romaner om det till synes omöjliga. I lagomlandet är detta en synd, här får man inte vara bättre, smartare, friskare eller starkare än någon annan. Men det struntar Høeg tack och lov i.

"Elefantskötarnas barn" handlar om tre syskon från den fiktiva ön Finø; berättarrösten Peter som är fjorton, storasyster Tilte och storebror Hans som lider lite av riddarkomplex. Man ska inte heller glömma syskonens synska ! hund Basker III.
Deras föräldrar, prästen och organisten, går en dag upp i rök och Peter, Tilte, Hans och Basker III sätter igång att leta efter dem. Det gör polisen också, och en uppsatt dansk politiker och biskopen Anaflabia Borderrud, för att inte tala om mästerpsykologen och professorn, den smått tokige, Thorkild Thorlacius.

Historien kränger iväg huvudstupa redan på första sidan. Høeg har namn om sig att trampa gasen i botten och sedan bara öka farten tills han knappt hinner med själv. Här är han dessutom på sitt allra lurigaste och lekfullaste humör. Han måste ha haft skamlöst roligt när han skrev denna besynnerliga äventyrsroman. Man är helt fast och kan inte sluta läsa.

Tempot är, som sagt, svindlande. Men det som utmärker Høeg är att han kan hålla vilket tempo han vill utan att förlora i visdom. Han planterar in små tankekorn i texten, som verkar anspråkslösa, men som, om man skrapar lite på dem, förändrar världen. Ta bara stickspåret på två meningar om vad Big Bang egentligen är.

Jag njuter mig igenom "Elefantskötarnas barn". Det här är litteratur som gör mig riktigt lycklig och hoppfull.

Av Stefan Whilde 19 okt 2010 14:59