Pappa på burk - usel svensk titel på överraskande bra Aniston-komedi

Betyg: VG
Titel: "Pappa på burk" Originaltitel: The Switch
Genre: Romantisk komedi
Regi: Josh Gordon och Will Speck
Manus: Allan Loeb och Jeffrey Eugenides
Musik: Alex Wurman
Medverkande: Jason Bateman, Jennifer Aniston, Juliette Lewis, Jeff Goldblum, Patrick Wilson m.fl.
Speltid: 101 min
Premiär: 8 oktober

En 30-års fest någonstans i New York:
Debbie Juliette Lewis: - Come on Wally Mars, are you going to dance with me? uttalas med lite lagom sluddrig accent.
Wally Jason Bateman: - No, I’m not, birthday girl. I’m not really feeling it tonight, you know?
Debbie: - You’re such a buzz gestikulerar kill.
Wally: - I don’t want to break your flow, you’re doing such a good job of killing it over there.
Debbie: -You dressed up for my party, that’s so nice synar Wally uppifrån och ner.
Wally: -You’re welcome.
Debbie: - Stripes skrattar avmätt. Ok, who’s dancing with me? Sveper iväg, iklädd sin glittriga off-the-shoulder klänning.

Nu har vi gått händelserna lite i förväg, men Juliette Lewis är fullständigt fenomenal i denna förväxlingskomedi om den konstgjorda befruktningens vara och icke vara, av skaparna till "Little Miss Sunshine" och "Juno". Hon spelar Debbie, en exhibitionistisk, frispråkig väninna till Jennifer Anistons rollfigur Kassie Larson. En allt-i-allo stereotypisk New York-bo skulle man kanske kunna kalla henne. Med sina skrattgropar och sköna ironi lyckas Lewis förvandla denna ganska enerverande rollfigur till en obetalbar kvinna. Scenen där Debbie totalsågar Wally och hans randiga tröja för att han vägrar dansa med födelsedagsbarnet är en klassiker.

Filmklassiker har väl knappas Jennifer Anistons filmkarriär kantats av, hon har inte precis gått från klarhet till klarhet. Därför var jag kanske inte överexalterad över att gå på hennes senaste film "The Switch" filmens originaltitel. Fråga mig inte vad de svenska distributörerna tänkte på när de döpte filmen till "Pappa på burk" kanske någon höll på att handla barnmat när de kom på den brillianta idén, vem vet. Den svengelska titeln hamnar lätt på tio-i-topp listan över de värsta filmtitelöversättningarna. Det är lite synd för "The Switch" skulle duga alldeles utmärkt medan "Pappa på burk" stjäl från en komedi som faktiskt är riktigt bra. Aniston är helt okej.

Hon spelar mot Jason Bateman i denna lite egna komedi. Platsen är New York. En dag känner Kassie Aniston, en levnadsglad, smart singlekvinna kroppens klocka ticka lite ihärdigare än vanligt och bestämmer sig helt sonika för att bli med barn - även om det betyder att hon måste göra det på egen hand. Hon gör det trots Wally Bateman, hennes neurotiske och allmänt pessimistiske bästa väns ihärdiga förmaningar. Wally har aldrig riktigt kommit över Kassie, de var ett par en gång i tiden, och dessutom kan han inte förstå varför hans "produkt" inte duger för barnaskapande. Kassie vill nämligen inte använda sig av en spermabank, här är det äkta vara som gäller - i form av den charmerande donatorn Patrick Wilson. På den stora donerardagen sker ett litet byte en switch skulle man kunna säga ni kan säkert räkna ut vad.

Men när den stora donerardagen är inne, sker det ett byte skulle man kunna en switch. Glatt ovetande, blir Kassie med barn planenligt och flyttar hem till den amerikanska mellanvästern för att föda sitt barn i sin gamla födelsestad. Wally, som alltså aldrig riktigt lyckats glömma Kassie, fortsätter med sitt föga inspirerande men välbetalda jobb på en investeringsfirma. Kärlekslivet består av den ena katastrofala dejten efter den andra, glatt påhejad av sin chef Leonard Jeff Goldblum, som tycker att hans tre äktenskap - speciellt det senaste till en alltför mycket yngre skönhet - gett honom visa inblickar i det där med kärlek. Sju år senare dyker Kassie upp i New York igen, tillsammans med sin sexårige son Sebastian Thomas Robinson. Wally får äntligen bekanta sig med hennes söta, men lätt neurotiska son. Flera likheter dem emellan sätter taljdankar i Wallys huvud...

Visst, man har en ganska klar idé vart det bär hän och hur det kommer att sluta bara genom att läsa filmens synopsis. Från skaparna som skildrat en högst dysfunktionell familj på kastrullresa genom USA "Little Miss Sunshine" och en 16-årig tjejs helt annorlunda graviditet "Juno", kommer här en annan ’quirky’ film om ett tämligen vanligt, men ändå inte helt rumsrent ämne. Fast de gör det med sedvanlig humor, kvick dialog och glimten i ögat till kärnfamiljen plus deras förkärlek för neurotiska karaktärer "Arrested Development"-stjärnan Bateman dök ju upp även i "Juno".

Wally Mars ser sig själv som en lite lätt cynisk person även om han för utomstående framstår som världens pessimist och glädjedödare. Men när han möter Kassies son Sebastian möts två själsfränder - i diskussioner om hypokondri, löss med mera. Deras sätt att finna varandra är filmens behållning, och när de blir nerdragna till jorden igen av en hypad Lewis.

Se där, det finns alltid hopp om livet.

Av Malin Dunfors 05 okt 2010 10:11